01 Manifesta Och Latenta Ideologier Om Lärande Inom Svensk Spelmansrörelse På 1920-Talet

Nordisk musikkpedagogisk forskning.
Årbok 13 2011, 115–130

Nordic Research in Music Education. Yearbook Vol. 13 2011, 115–130
Manifesta och latenta ideologier om lärande

inom svensk spelmansrörelse på 1920-talet
Thomas von Wachenfeldt
Sture Brändström
Juvas Marianne Liljas
ABSTRACT
Manifest and latent educational ideologies in the Swedish Fiddler movement
(Spelmansrörelsen) in the 1920s
The purpose of this article is to illuminate existing educational ideologies in the
Swedish fiddler movement (Spelmansrörelsen) 1923-1927. This period was charac-
terized by the organization and to some extent institutionalization of Swedish folk
music. Furthermore, the purpose is to discuss the results in relation to the folk music
education of today. The empirical data is taken from the journal Hembygden, which
was a magazine for scholars, enthusiasts and practitioners of folk music. Theoreti-
cally, the study is based on a concept of ideology developed by Sven-Eric Liedman:
in every time there are two basic forms of identifiable ideology, manifest and latent.
From the empirical material as a whole (around 900 articles), a selection was made
to find articles dealing with aspects of learning among the fiddlers (33 articles). After
content analysis the following themes were generated: Fiddlers’ repertoire, Fiddlers’
masters, Places for learning, Learning formation. The writers in Hembygden often
emphasized the autodidactic aspects of learning and especially the importance of
learning by ear. This manifest ideology of authenticity presumed that learning directly
from another fiddler by playing together was to prefer to formal schooling. In spite
of a tendency towards more ensemble playing, the folk music education of today in
Sweden is characterized by a similar retrospective ideology as in the 1920s.
Key words: Music learning, Swedish fiddler movement, folk music, traditional fiddle
music, ideology, playing by ear, formal schooling.
Introduktion
Folkmusik betraktas ofta lite slentrianmässigt som gehörsmusik – man lär sig musiken
genom att lyssna och härma. Inom exempelvis spelmanslag är gehörsinlärning det
vanliga tillvägagångssättet men en stor del av repertoaren hämtas även ur låtuppteck-
115
Thomas von Wachenfedt, Sture Brändström & Juvas Marianne Liljas
ningar och samlingsverk som Svenska Låtar (Ronström 1994). Förutom dikotomin
gehör-noter kommer i det följande repertoar- och traderingsfrågor inom spelmans-
musiken att behandlas ur ett historiskt perspektiv. Hur värderades olika repertoar?
Mellan vilka parter överfördes musiken? Var ägde lärandet rum och hur såg man på
formell skolning? Källmaterialet är hämtat från årgångarna 1923-1927 av tidskriften
Hembygden.
I artikeln anknyts till ett ideologibegrepp som utvecklats av Sven-Erik Liedman,
som menar att det för varje tid finns två identifierbara grundformer av ideologi: mani-
festa och latenta (1997: 165-197, 277, 2006: 463, Liedman & Olausson 1988: 7-28).
Manifesta ideologier avser explicita och medvetet formulerade utsagor med ideolo-
giskt innehåll som binder samman verklighetspåståenden, värderingar och normer. Det
kan röra sig om politiska partiprogram och i den här aktuella studien kan texter ur
Hembygden ses som uttryck för manifesta ideologier. Det kan gälla exempelvis hur
synen på olika repertoar eller musikgenrer värderades. Latenta ideologier är sådant som
finns under ytan och som tas för givet av fältets aktörer – den outsagda eller tysta
kunskap som återfinns hos skribenterna och de utövande spelmännen.
Med spelmansmusik avses instrumentalt framförd folkmusik och i denna artikel
är det framför allt fiolmusik som behandlas. Spelmanslagen, spelmansförbunden och
spelmansstämmorna emanerar ur Spelmansrörelsen, vars start brukar kopplas samman
med spelmanstävlingen i Gesunda 1906 (Ternhag 2000: 60-61). Därmed inleddes det
som brukar benämnas den första svenska folkmusikvågen som sedan klingade av under
1910-talets första hälft (Hembygden nr. 9 1927: 11-12). Spelmansrörelsen har belysts
ur historiskt och musikvetenskapligt perspektiv (Eriksson 2004, Roempke 1980), samt
ur ett ideologiskt perspektiv (Kaminsky 2005, Ling, 1980) – men i betydligt mindre
utsträckning har de musikpedagogiska aspekterna beaktats.
Folkmusiken genomgick under de första decennierna av 1900-talet en förvandling
från att ha varit landsbygdsbefolkningens musik, till att fyllas med de koder som än idag
definierar genren folkmusik. Det gäller exempelvis frågor om repertoarens ursprung och
sättet att spela (Boström & Lundberg 2008, Åkesson 2007: 35-56). 1920-talet var en
tid som kan identifieras som den svenska folkmusikens andra våg. Tiden kännetecknas
av organisering av landskapsförbund och senare även Sveriges spelmäns riksförbund
(Ramsten 1994: 283).
Spelmännen fick under den aktuella tiden för denna studie sin första formella utbild-
ningsinstitution i och med grundandet av Folkliga musikskolan Ingesund i Arvika 1926.
Det var inledningsvis en sidoverksamhet till Ingesunds folkhögskola. Musikkurserna i
Arvika hade startats som spelmanskurser av rektorn Valdemar Dahlgren vårterminen
1911, när folkhögskolan var förlagd till Agnetebergs herrgård. Folkhögskolan hade ett
nära samarbete med hembygdsrörelsen och Dahlgrens intention var att verka för att
eleverna utvecklade en positiv bild av den egna hembygden. Han hade också en stark
tro på musikens fostrande och förädlande kraft (Dahlgren 1955).
Under Agnetebergstiden inleddes även ett samarbete med Svenska ungdomsringen
116
Manifesta och latenta ideologier om lärande inom svensk spelmansrörelse på 1920-talet
för bygdekultur, men det var inledningsvis enligt Dahlgren under lösa organisatoriska
former. 1922 blev även spelmanskurserna mer välorganiserade, då det under ledning av
violinisten och Rackstadkonstnären Ignacz Beöricz anordnades regelbunden undervis-
ning i fiol och samspel. Tre år senare anslöt också Lars Zetterquist, som var medlem i
Hovkapellet, lärare vid Musikkonservatoriet i Stockholm samt styrelsemedlem i Folk-
musikkommissionen (Boström 2006).
Sammanfattningsvis kan 1920-talet karaktäriseras som en tid av begynnande insti-
tutionalisering av spelmansmusiken. Idag finns parallellt med traditionella lärandekon-
texter en utbyggd formell utbildning av folkmusiker på alla nivåer från kommunal
musikskola till musikfolkhögskola och musikhögskola (von Wachenfeldt, Brändström
& Liljas, submitted).
Vid Kungliga musikhögskolan startades 1977 en utbildning av folkmusikpedagoger
och idag erbjuder fyra av landets sex musikhögskolor möjligheten att studera svensk
folkmusik (www.musikhogskolorna.se). Av Sveriges 150 folkhögskolor erbjuder idag
11 utbildning inom folkmusik (www.folkhogskola.nu). Den första folkmusikutbild-
ningen på folkhögskola grundades 1980 vid Malungs folkhögskola av de från Kung-
liga musikhögskolan nyutexaminerade folkmusikpedagogerna Jonny Soling och Kalle
Almlöf. Även vissa gymnasier innehar profilering inom folkmusik (www.musikkonser-
vatoriet.com).
För att förstå dagens folkmusik och dess tradering torde det finnas ett värde i att
närmare undersöka mellankrigstidens syn på lärande i fråga om spelmansmusik. Den
övergripande frågeställningen i denna undersökning kan formuleras: Hur såg skriben-
terna i Hembygden på spelmännens lärande? Vilka manifesta och latenta ideologier
återfinns i texterna? Mer specifikt är vi ute efter en förståelse av hur olika repertoar
värderades samt hur författarna beskrev lärare-elev-relationen samt den pedagogiska
kontexten. Likaså finns ett intresse att studera spänningen mellan autodidaktik och
formell skolning. Syftet är alltså att belysa synen på lärande inom Spelmansrörelsen
med utgångspunkt i artiklar i Hembygden 1923-1927 samt att diskutera dessa resultat i
förhållande till dagens utbildning av folkmusiker.
Hembygden
Svenska ungdomsringen för bygdekultur bildades 1920 under namnet Svenska folkdans-
ringen, ett namn man sedan 2005 återgått till. Föreningen påbörjade 1921 utgivning av
skriften Folkdansringen, men ändrade i och med ett breddat intresseområde – som kom
att omfatta olika kulturyttringar kopplade till landsbygden som folkdräkter, hemslöjd
och folkmusik – namn till Hembygden. Tidskriftens artiklar bar ofta under 1920-talet och
även de närmsta decennierna därefter en ideologisk prägel. Det manifesterade sig främst
i motstånd mot moderna yttringar som exempelvis jazzmusik/jazzdans och annan ameri-
117
kansk så kallad masskultur, som ansågs ”skölja in” över Sverige. Detta skulle bekämpas
med hjälp av en förhöjd nationalkänsla som hämtade sin inspiration i, vad man ansåg
vara, den ”rena” och ”oförstörda” allmogens levnadsskick och seder (Hembygden nr. 1
1925: 9-10).
Flertalet av tidens mest välkända spelmän var anslutna till Svenska Ungdomsringen
för Bygdekulturs avdelning för spelmän, kallad Spelmansringen (Hembygden nr. 2
1925: 9), vilket innebar att spelmännen blev prenumeranter på Hembygden. Spelmannen
Einar Olsson från Lillkyrka skriver exempelvis att han tack vare läsning av Hembygden
fått en ”ingivelse” att teckna ned sin hembygds gamla låtar, vilka är honom ett ”kärt
nöje” att äga, då de är ”ett arv från gångna tiders spelmän, och det är detta spelmansarv
vi yngre böra samla och åt eftervärlden bevara” (Hembygden nr. 4 1926: 10).
Den flitigaste bidragsgivaren i Hembygden var Ernst Granhammar, som i egenskap
av redaktör bildade navet i den tankevärld som odlades i tidningens texter. Jan Ling har
till och med definierat honom som en slags ”chefsideolog” (1980: 29). Förutom Gran-
hammar återfinns skribenter som Valdemar Dahlgren, Otto Andersson, Olof Andersson,
Sven Kjellström, Tobias Norlind, Wilhelm Peterson-Berger, Vilhelm Moberg. Dessutom
förekom namnkunniga spelmän som Jon-Erik Hall, Hjort-Anders Olsson och Dan
Danielsson som skribenter i tidningen.
Redaktören Ernst Granhammar (1881-1946) kom enligt egen utsago från så kallade
enklare förhållanden och arbetade på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm som vakt-
mästare och uppsyningsman. Vissa källor hävdar att han även varit chef där, men om
detta finns inga uppgifter som verifikation. Granhammar var inte bara av betydelse för
Spelmansrörelsen genom sitt redaktörskap för Hembygden. Han var även initiativtagare
till en rad föreningar och förbund såsom Svenska Folkdansringen, Svenska Fiolbyggar-
förbundet och ett antal landskapsförbund för spelmän (Gustavsson 1983: 29). Till detta
skall tilläggas att han även anordnade spelmanstävlingar och spelmansstämmor, samt
var medlem i Zornmärkesjuryn.
Ernst Granhammars texter sammanfattar, om än ibland något tillspetsat, de tankar
och idéer som alltsedan Götiska Förbundets dagar odlats i akademiska kretsar. Kortfattat
rör de sig om allmogen som förvaltare av ett rent, äkta och forntida, storsvenskt arv
(Hembygden nr. 11 1924: 2-3). Den geografiska betydelsen för musikens karaktär var
också en viktig tematik (Hembygden nr 11&12 1927: 9) liksom strävan efter en nyges-
taltning av svensk allmogekultur (Hembygden nr. 3 1923: 34).
Genom Hembygden kunde spelmännen stärkas i sin identitet men också låta sig
influeras av ideologernas tankar. Detta visar sig exempelvis genom en alltmer preci-
serad preferensram som inte bara tar ställning för en viss sorts musik utan även mot
moderna influenser som ansågs kontaminera den svenska musikmiljön. Genom att redo-
visa gemensamma åsikter och ställningstaganden, som avståndstagande från jazzmusik,
manifesterar sig spelmän som ett kollektiv (Hembygden nr. 5 1927: 15). Tidskriften
Hembygden kan som samlande organ ses som en symbol för folkmusikens revitalisering
och ett uttryck för vad som inledningsvis benämns folkmusikens andra våg.
118
Metod
Källmaterialet rör sig totalt om 60 nummer med 956 sidor text och cirka 900 artiklar.
Artiklarna är av olika slag och behandlar förutom folkmusik och folkdans ämnen som
hemslöjd och fornminnen. Texterna kan betecknas som reportage, insändare, kungö-
relser, notiser och debattartiklar.
För att tolka materialet har innehållsanalys använts (Graneheim och Lundman 2004:
106-107). Analysen har skett i fyra etapper. Först en genomläsning av samtliga arti-
klar i Hembygden (analysenheten) för att erhålla en helhetsuppfattning av materialet.
Sedan extraherades de 114 artiklar som rörde spelmän och spelmansmusik ur materialet.
(meningsenheter). Ur dessa texter kondenserades sedan de delar som rörde spelmäns
lärande, 33 artiklar. Detta material kodades och kategoriserades, vilket bildade följande
teman: Spelmännens repertoar, Spelmännens läromästare, Lärandets rum och Lärandets
gestaltning. Dessa teman har i det följande fått utgöra resultatredovisningens under-
rubriker. Det bör påpekas att de fyra temana inte är varandra ömsesidigt uteslutande.
Exempelvis skulle avsnittet om organister likväl kunnat hänföras till Spelmännens läro-
mästare som Lärandets rum. Temat Lärandets gestaltning upptar huvudsakligen synen
på noter och formell skolning. Termen har valts för att få kongruens i förhållande till de
tre andra temana samt för att betona lärandeaspekter i sammanhanget.
Resultat
Redovisningen av resultaten är alltså strukturerad med utgångspunkt i fyra teman. I slutet
av varje avsnitt görs en kort sammanfattning av innehållet i aktuellt tema med fokus på
de ideologier som kommit till uttryck.
Spelmännens repertoar
Folkmusiken har ända sedan den ”upptäcktes” i början av 1800-talet, ansetts som hotad
av yttre, främmande faktorer. Under början av 1800-talet i form av ”förkonstlad” konst-
musik, och senare under 1800-talet av dragspel och den musik som kom i och med
industrialiseringen (Leffler 1899). Under 1920-talet kom alltså hotet att identifieras
som jazzmusik och andra urbana kulturyttringar. I den världsbild som målades upp i
Hembygden hade svenskheten blivit nedsmutsad och skulle med allmogekulturens hjälp
räddas. I tidningen återfinns texter och slagord som kan härledas till Götiska Förbundets
tankevärld: ”Den forntid ej vördar, ej framtid är värd” (Hembygden nr. 8 1923: 139).
I Hembygden återkommer de olika skribenterna ofta till detta; att man med hjälp av
kunskaper om historien skall skapa ett nytt samhälle med rena och okonstlade ideal –
119
som ett slags forntida och av modern kultur obefläckat ”Rousseauanskt naturtill-
stånd” (jfr även Ling & Ramsten 1990).
Detta märks bland annat i hur man väljer att belysa spelmännens repertoarer, där
äldre låttyper som polska, gånglåt och gammelvalser undantagslöst lyfts fram som något
exklusivt och äkta. De få gånger man stöter på modernare låttyper som polka, schottis
eller hambo, behandlas de oftast i nedsättande ordalag (Hembygden nr. 10 1926: 9).
Diskussionen om låttypers äkthet fördes redan under 1800-talet och kom att påverka
1900-talets folkmusiksamlare, som medvetet exkluderade en stor del av spelmännens
repertoar (Andersson m.fl. 1909). Ytterligare ett arv från denna diskussion är att
varje region odlade sina specifika låtstilar och var ”bygdernas s.a.s. egna bomärken”
(Hembygden nr. 10 1924: 13). Idén om den omgivande naturmiljöns påverkan på männi-
skor och musik förekommer ofta i Hembygdens texter och upplägg. Numren var ibland
även tematiskt ordnade efter landskap (jfr Svenska Låtar och landsmålsföreningarna).
I en artikel i Hembygden berättas det om Erik Linus Danielsson från Götlunda i Närke
som lärde sig åttondelspolskor i lite modernare mazurkastil av en inflyttad spelman
från Västmanland. Enligt skribenten skall dessa ha verkat främmande och ”sträva” för
Danielsson, som istället beslutade sig för att ”samla musik från sin hembygd, östra
delen av Nerike” (Hembygden nr. 8 1924: 125). En annan artikel nämner att Karl Gustaf
Olsson från Julita i Södermanland varken har ”vansläktats” av tiden eller av ”främ-
mande påverkningar” (Hembygden nr. 7 1926: 17). Diskussionen om låtars äkthet tycks
sedermera även ha påverkat spelmansförbunden vid val av gemensam repertoar, när de
modernare låttyperna i stort sett utelämnades (Eriksson 2004: 260-261).
Ernst Granhammar sammanfattar i en artikel om upptecknaren Olof Andersson den
äkthetsdiskussion som fördes i Hembygden (Hembygden nr. 4 1924: 59):
Må det kallas omanligt eller sentimentalt då en stor karl får något fuktigt i ögonvrån,
men det var mången som fick det inför dessa – jag skulle vilja säga – naturens
mästerstycken; ty natur var det, utsprungen ur folksjälens allra djupaste källådra.
Bättre tolkade kunde de gamla låtarne ej bli. Olle Anderssons äkta bondspelmans-
teknik gjorde dem äkta och oförvanskade, och kärleken till det arbete, som han vigt
sitt liv åt, lyste igenom hela hans framställningskonst.
Den ideologi som förs fram i Hembygden med avseende på låtval, kan sammanfattas i
begreppet antimodernitet. Den musik som är gammal anses ha ett högt egenvärde och
kan fungera som en motkraft mot tidens nivellerande för att inte säga direkt hotande
tendenser. Den latenta ideologi som ligger till grund för vurmen för äldre repertoar skulle
kunna uttryckas i termer av konservatism eller utvecklingspessimism. I detta ideologiska
ljus blir traderingen över generationer betydelsefull samt vem som varit en viss spelmans
läromästare.
120
Spelmännens läromästare
I ett flertal av artiklarna (19 st) berörs kunskapsöverföringen, ofta från far till son,
men ibland även mellan släktingar. Då detta är ett frekvent återkommande tema tycks
det ha blivit ett slags äkthetsintyg som går i linje med den göticistiska tankegången
om folkmusiken som ärvd från en fjärran och ”oförbildad” forntid (jfr Geijer & Afze-
lius 1814: II). Stor vikt fästes vid begreppet spelmanssläkt där ”låtar gått i arv från
far till son” (Hembygden nr. 7 1926: s 17). Endast tre texter behandlar arvet från
far, eller mor, till dotter (Hembygden nr. 6 1923: 95, nr. 1 1924: 5 och nr. 7 1926:
17).
Benämningen spelmanssläkt tycks vara ett vedertaget begrepp och en sorts kvali-
tetsgarant. Professorn vid Åbo Akademi, Otto Andersson, till och med efterlyser forsk-
ning kring fenomenet, då han ställer sig frågan: ”Vilka resultat skulle icke vinnas av
en utforskning av spelmanssläkterna?” (Hembygden nr. 5 1924: 69). Han fortsätter
artikeln med påståendet att man i de svensktalande delarna av Finland ”gjort märkliga
erfarenheter”, och uppger som exempel en spelman i trakten av Gamlakarleby i Öster-
botten, vars ättlingar uppskattas till ”hundrade musikbegåvade personer”. Vidare får
den Åländska släkten Silander verka som exempel, då fäder och söner i flera genera-
tioner fungerat som kantorer men även ”framtrollat låtarna, när ungdomen samlats till
dans.”
Även vissa spelmän tycks uppfatta ett egenvärde och viss stolthet i att vara kommen
från en spelmanssläkt. Anders Andersson, spelman från Västerljunga socken i Söder-
manland, berättar att både morfadern och morbrodern var hans ”läromästare”, och
komna ur en ”gammal god spelmanssläkt” (Hembygden nr. 7 1924: 105). I denna text,
liksom ett flertal andra, lägger man märke till begreppet häradsspelman som härrör från
skråväsendets mästare-gesällsystem (se även Andersson 1991). I exempelvis en text om
den halländske spelmannen Ludvig Pålsson får vi veta att han: ”hade gott påbrå, ty både
hans far och farfar voro spelmän, den senare t.o.m. ‘häradsspelman’.” (Hembygden nr. 2
1923: 21). Här lyfts epitetet häradsspelman fram som något odelat positivt, men ibland
kunde sysslan som häradsspelman även innebära att man medvetet hölls från tiggeri och
lösdriveri (Sandgren 2008: 18-19).
En släkt vars medlemmar ofta figurerar i Hembygden är de så kallade ”Östarna”.
Släkten har sin härstamning från Bergsjö i Hälsingland och har ända in i modern tid
kunnat räkna ett flertal av sina medlemmar som musiker. Ernst Granhammar beskriver
spelmannen Viktor Öst, som varandes ”av gammal spelmanssläkt” och har ”burit spel-
manstraditionen med den äran.” (Hembygden nr. 1 1925: 12). Många ur släkten Öst har
även verkat inom andra musikgenrer som schlager- och popmusik (Family Four) och
andlig musik (Calle och Anna Öst).
Den manifesta ideologi som uttrycks av Hembygdens skribenter i fråga om relati-
onen mellan lärare och elev, lägger sin betoning i överföringen mellan släktingar. Ett
rimligt antagande är att det finns ett inslag av latent ideologi som betonar medfödd
121
musikalitet i högre grad än miljömässiga förklaringar. Musikaliska gåvor är något som

finns inom vissa släkter medan det stora flertalet får nöja sig med att vara lyssnare eller
att dansa till musiken.
Lärandets rum
Förutom betoning av repertoar och släktarv, är lärosituationens yttre faktorer något som
ofta behandlas i texterna. I många fall ägde ”undervisningen” rum hemma eller hos
någon lokal spelman eller kantor, men även dansbanan, bröllopet eller militärförlägg-
ningen tycks ha varit vanligt förekommande platser för lärande.
Ett av exemplen beskriver hur spelmannen Lasshans-Mårten från Färila, Hälsing-
land, först fick följa med spelmannen Lill-Hans på ett bröllop för att lyssna till de låtar
han skulle lära sig. Mårten fortsatte sedan att följa Lill-Hans på flera bröllop, för att till
slut få vara med på de enklare och ”lättfattligare” låtarna (Hembygden nr. 8 & 9 1925:
20). Under ”övningsåren” berättas det vidare att Lasshans-Mårten kunde sitta hela nätter
och lyssna på Lill-Hans spel. Han brukade sedan vakna upp mitt i natten och förnimma
resterande delar av en delvis inlärd låt. Vid sådana tillfällen ”sprang han upp, tog fiolen
från väggen och spelade hela låten”.
Förmodligen dök det under bröllopen upp tillfällen då spelmannen fick en stunds
vila från sina musikaliska plikter, och då under lugnare former kunde instruera en even-
tuell lärjunge. Bröllopen under denna tid (mitten av 1800-talet) höll ofta på i flera dagar
och spelmannen skulle vara beredd att spela till såväl mat som dans. Detta torde ha krävt
en ansenlig mängd musik, där många av låtarna fick repriseras. Lärjungen hade således
goda möjligheter att memorera läromästarens låtar (Hembygden nr. 8 & 9 1925: 20).
Dansen var också ett tillfälle där ett stort antal låtar framfördes. Sannolikt var det –
till skillnad från bröllopets ceremonilåtar – inte så noga med spelets skönhet och elegans
vid danstillfällena. Ernst Granhammar beskriver hur han fick följa med Spel-Anders
på dansspelningar och spela med i de ”enkla men så taktfasta polskorna” (Hembygden
nr. 7 1925: 7). Vidare berättas om Per-Erik Palm från Woxna, Hälsingland, som fick
sin ”skolning” på det lokala brukets årliga midsommardanser (Hembygden nr. 3 1926:
11).
En lärandestrategi med agrara inslag som förmodligen tillfredsställde flera av
Hembygdens skribenter var Ydrespelmannen Lars-Johan Sundells metod att lära sig
notvärden. Han tog nämligen hjälp av byns slagtröskare. Om en person tröskade tolkade
han det som fjärdedelar, om två tröskade bildade de åttondelar och vid fyra kunde sexton-
delarna höras (Hembygden nr. 4 1923: 62).
Stämspel är ett pedagogiskt grepp som tas upp i ett flertal artiklar. Upplandsspel-
mannen Johan Olsson berättar att han efter en tid fick följa med i enklare låtar med
”sekundering” (Hembygden nr. 8 & 9 1925: 24). I andra fall är det mästaren som handhar
andrastämman. Om Lapp-Nils berättas det att han efter att eleven lärt sig låten brukade
spela ”simel”, vilket är en lokal benämning för stämspel. Det berättas vidare att det var
122
då Lapp-Nils ”stora musikbegåvning” kom fram och att fiolen ibland kunde ”brusa som
en hel orkester” (Hembygden nr. 3 1925: 3).
Genom att delta i spelmännens praktik inför publik fostrades alltså nya generationer
av spelmän men det var heller inte ovanligt att spelmännen gick i lära hos en kantor,
klockare eller organist (se även Hammarström 2009). Det finns också ett flertal exempel
i Hembygden på organister som tillika var fiolspelmän och vice versa. Om Johan Alfred
Eriksson berättas det att han ”var ej blott violinist utan även orgenist, han brukade förr
vid tillfällen sköta organistbefattningen i kyrkan och gjorde det med bravur. Violinen
var dock hans skötebarn och till sist det enda instrument han spelade” (Hembygden nr.
2 1925: 10). Att vara organist innebar med största sannolikhet att man förutsattes vara
notkunnig och därmed blev exponerad för ny och ”främmande” musik. Följden blir
då att idén om allmogespelmannen som självlärd och obefläckad av tidens tendenser
får sig en prövning, men skribenterna i Hembygden verkar ändå hålla fast vid denna
idé.
Begreppet autodidaktik ges i Hembygden en genomgående positiv laddning men
innebörden förblir minst sagt vag. Autodidaktik framstår närmast som en retorisk
kontrast i relation till notkunnighet och formell skolning. Den manifesta lärandeideologi
som förs fram i Hembygden, framhäver mästare-lärlingskapet. Att få följa med sin lärare
på danser och bröllop och i stigande grad ges förtroendet att spela med var sannolikt
en kraftfull och väl fungerande pedagogisk praktik. Även om det inte synes vara helt
entydigt finns en outsagt misstro mot noter och formell skolning och möjligen latenta
mindervärdeskänslor i förhållandet till den klassiska musikens utövare.
Lärandets gestaltning
Av innehållet i de artiklar som berör notkunnighet förefaller det ha varit en tämligen
spridd färdighet bland spelmännen som verkade årtiondena före och efter sekelskiftet
1900. I en artikel om spelmannen Krok-Johan Eriksson från Norrbo, Hälsingland frams-
tälls hans notkunnighet i positiva ordalag men också att han lärt sig noter genom själv-
studier (Hembygden nr. 1 1925: 12). Likaså när Gullik Falk på egen hand vid 14 års
ålder lärde sig noter framhålls det att han inte haft någon undervisning förutom den han
fick av Spel-Gulle (Hembygden nr. 4 1924: 40). Notkunnighet ses alltså inte alltid som
något som endast kan förvärvas i formell undervisning.
Granhammar betonar vid ett flertal tillfällen att en optimal individuell teknik endast
kan tillgodogöras i direktkontakt med utövande spelmän. Han konstaterar att det inte
går att lära sig spela låtar efter ”en musikskolas teknik”, då det förvisso blir ”noggrant”
och ”petigt”, men inte folkmusik. Musikskolornas utbildning omöjliggör, enligt Gran-
hammar, hela ”bygdelåtens känslovärde”, då ”livet, farten, klämmen och det tusan-
jäkla” försvinner då man lärt efter något han kallar ”chablonmusik”. Däremot tycks det
inte, som i fallet med Sven Kjellström, uppstå några problem om läroförhållandet är det
omvända – alltså spelmän som skolar sig. Granhammar bygger sitt resonemang på att en
123
spelman behåller sitt sätt att utföra folkmusik, även om denne blir skolad (Hembygden
nr. 9 1927: 16).
Huvudsaken tycks vara att de yngre spelmännen lyckats tillägna sig de äldre spel-
männens ”teknik” och ”spelsätt” (Hembygden nr. 10 1924: 13). Spelmännen Anton
Högerberg från Ånge i Medelpad och Johan Ohlson från Uppsala var ursprungligen
elever till Gullik Falk, respektive Hjort-Anders och genomgick sedan utbildning vid
Folkliga Musikskolan Ingesund. Dessa skall, enligt Granhammar, ha behållit sitt sätt att
utföra spelmanslåtar och han anser att utbildningen vid Folkliga Musikskolan ”på ett
sympatiskt och förståndigt sätt låtit sina elever fritt utveckla sig efter egna fria linier”
(Hembygden nr. 9 1927: 16).
Hur gick man då till väga vid Folkliga Musikskolan Ingesund? Signaturen ”F.d.
Elev” berättar om sina studier vid Ingesund att det inte är folkmusik ”efter bokstaven”
man får lära sig. Den tidigare Ingesundsleven uppger att detta skulle vara en spridd
och ”felaktig uppfattning” och berättar vidare att man i första han får lära sig teknisk
färdighet och musikteori. Detta skall enligt eleven underlätta att lära sig och framföra
”folkmusik eller gammal musik för folk i sin hemtrakt” eller bilda små ”musiksamman-
slutningar”, som i sin tur skall ”bidraga till en förädlad nöjesform” (Hembygden nr. 10
1925: 4). Elevens uppfattningar om Ingesund tycks väl motsvara Dahlgrens intentioner
om musiken som förädlare och fostrare (Hembygden nr. 10 1925: 12-13).
En av artikelförfattarna spekulerar i att tidigare nämnda spelman Lasshans-
Mårten ”torde blivit en framstående musiker” om han erhållit ”erfordelig utbildning”
(Hembygden nr. 8 & 9 1925: 20). Otto Andersson undrar i samma anda vad det kunde
blivit av den musikaliskt begåvade bondsonen Hans Jossfolk om han fått ”akade-
misk undervisning”, men istället blev ”kollrig” för att han inte ”fick lov” till detta
Det framkommer alltså i Hembygden ingen entydigt negativ inställning till fortsatt
skolning vid institutioner som exempelvis Ingesund men den dominerande ideologin
som förs fram syftar otvetydigt mot att framhäva de informella aspekterna av spelmän-
nens lärande. I en krönika, kallad ”Om folkmusik och annan musik” (Hembygden nr. 9
1927: 15-16) beskriver Granhammar ”skolade musiker” som ”fabriserade” och ”indril-
lade” i teknisk exercis, vilket i sin tur leder till att dessa aldrig kan bli några ”självlärda
konstnärer” med ett eget musikaliskt uttryck. Vad en skolad musiker är får man inte
riktigt klarhet i men med stor sannolikhet åsyftas utövare av konstmusik.
Spelmannen Knut Jonsson styrker Granhammars resonemang när han berättar om
Jämtspelmannen Lapp-Nils stråkföring som var ”alldeles egen” och därför fick hans låtar
att bli ”egendomliga” (Hembygden nr. 3 1925: 3). Hjort-Anders Olsson är på liknande
vis en av dem som framhåller sin egen obildning, då han säger sig ”förakta” noter
Tendensen i artiklarna är att skribenterna, med Granhammar i spetsen, ofta fram-
håller det autodidakta i spelmännens lärande. Trots detta tycks det inte, som även antyds
av ovannämnda August Fredin och Otto Andersson, finnas ett alltför entydigt motstånd
124
mot musikalisk fortbildning och akademisk skolning. Grunden bör dock vara lagd i
en folkmusikalisk kontext. Bland Hembygdens skribenter tycks det florera en manifest
ideologi som innebär att noter och formell skolning betraktas som något som riskerar att
underminera det äkta i spelet. Å andra sidan finns det aktiva musiker och vissa skribenter
som inser det praktiska i att kunna noter eller att få lära sig en ändamålsenlig teknik
vid någon utbildningsinrättning. Möjligen var notförespråkarna och ivrarna för formell
skolning en tystad minoritet som bara i begränsad omfattning fick göra sin röst hörd i
Hembygden.
Diskussion
Den manifesta ideologi som odlas inom Hembygden tar sig uttryck i en normerande
syn på hur lärande och traditionsöverföring bör ske. Detta märks inte minst genom en
idealiserad syn på lokalsamhällets personliga mästar-lärlingsförhållande. I motsats till
formell undervisning – där spelets egenart kan gå förlorad – förespråkas att folkmusiken
endast kan tillgodogöras på ett fullgott sätt genom att uppsöka en kunnig spelman och
av denne tillägna sig vad Granhammar kallar ”äkta bondspelmansteknik”.
Den vurm som avspeglas för den äldre folkmusiken är ett tidstypiskt uttryck för nati-
onalromantiken men också för den akademisering av folkmusiken som skapats i denna
anda. Idémässigt kan synen på spelmannen, spelmansläkter och tradering av svensk
folkmusik under 1920-talet härledas till ”det romantiska Uppsala” under 1800-talet, där
förespråkare ville återuppta förbindelsen med traditionsarvet från tidigare generationer.
Romantiseringen av det förindustriella bondesamhället var en del av det tyskinspire-
rade bildningsarv som definierar sig mot ett upplysningstänkande som hotar att utarma
människan genom att göra henne historielös (Gustavsson 1996: 93, Lindroth 1976:
142).
Tidskriften Hembygden erbjuder den enskilde spelmannen en kollektiv tillhörighet
och samtidigt en kanoniserad föreställning som kan ses som ett uttryck för samtidens
manifesta ideologi som ditintills odlats i akademiska kretsar och tidskrifter (t ex Erik
Gustaf Geijers Iduna, Rickard Dybecks Runa och Per Daniel Amadeus Atterboms
Phosphoros). Den spricka som blottar sig vid sidan om de stolta idealen – och som av
Liedman benämns den latenta ideologin – återfinns i många fall hos de spelmän som
inte stod Spelmansrörelsen och Hembygden alltför nära.
Naturligtvis är det vanskligt att dra allt för stora slutsatser från de 33 artiklar som
varit föremål för denna undersökning. Men tendensen i texterna är att spelmännen blir
allt säkrare på sitt värde som kulturbärare och även mer ideologiskt medvetna. Ju mer
involverade i Spelmansrörelsen de var, desto mer tycks de ha anammat den manifesta
tankevärld som odlades i rörelsen och Hembygden. Detta kan delvis förklaras genom
den spridning som folkmusikorganet Hembygden fick.
125
För att sammanfatta har denna studie synliggjort en hegemonisk syn på sättet att lära
sig spela låtar som poängterar det autodikta som eftersträvansvärt. Autodidaktik visar
sig emellertid vara ett i högre grad ideologiskt impregnerat än väldefinierat begrepp.
Den manifesta äkthetsideologi som dominerar Hembygdens texter visar sig komma i ett
intressant och något svåröverblickbart spänningsförhållande till en mer positiv syn på
utbildning som odlas av de utövande spelmännen.
Spelmännens lärande antar under de år vi studerat en allt fastare form där musik-
kurserna i Arvika och Folkliga musikskolan i Ingesund utgör viktiga startpunkter. Såväl
rekryteringen av formellt skolade lärare som de spelmanstävlingar och meriteringar som
ägde rum i avsikt att skola fram en spelmanselit, har bäring på en utbildningsideologi som
allt mer liknade den som Hembygdens skribenter strävade efter att avgränsa sig emot.
Ideologier inom dagens folkmusik

Under 1920-talet inleddes den formalisering som efterhand kom att leda till ett mer
samspelsinriktat musicerande. Låtar som tidigare framförts i en mängd olika varianter
fick en mer bestämd form i och med utgivning av låtsamlingar. Under 1940- och 50-talen
började allt fler spelmän att formera sig i spelmanslag, vilket ytterligare befäste versi-
oner av låtar och sannolikt även påverkade uppförandepraxis. Under 1960-talet kunde
den tidigare så otänkbara kombinationen av jazz och folkmusik låta sig höras (t ex Jan
Johansson och Lars Gullin). Vidare beredde 1970-talets proggvåg tillsammans med folk-
musikvågen väg för ytterligare en ny folkmusikalisk ensembleform – folkrockbanden.
Under 1980- och 1990-talen växte ytterligare folkmusikband fram som Groupa, Väsen
och Hedningarna, vilka än idag är aktiva. Folkmusiken blev också en viktig ingrediens
inom bland annat den nordiska black-metalgenren i likhet med det inom hårdrocken
omtalade ”Göteborgssoundet” som företräds av band som Dissection, At the Gates och
In Flames. Även punkband som Strebers (sedermera Dia Psalma) har ett tydligt folk-
musikaliskt idiom i sin musik.
Att folkmusiken allt mer har kommit att bli en samspelsorienterad genre vittnar
också folkhögskolornas utbildningsprospekt om. Sex av elva folkmusikutbildningar
uppger att studiernas fokus ligger på ensemblespel. I en samtidskontext tycks det alltså
finnas en manifest utbildningsideologi som förordar ensemble- framför solospel. I linje
med detta har spelmannen av idag utökat sin lärar- och musikerroll från att endast ha
varit individuellt orienterad till att även omfatta de kompetenser som behövs för kollek-
tivt musicerande. Samtidigt kommer denna omorientering i en intressant konflikt med
exempelvis antagningsprovens individuella utformning (www.folkhogskola.nu).
Som framgår av en pågående studie (von Wachenfeldt, Brändström & Liljas,
submitted) återfinns ett arv från 1920-talets idévärld inom dagens folkmusikutbildningar
som tar sig uttryck i landskaps- och ortsbundna speltraditioner och individuella lekti-
oner. Till stor del är det de spelmän som var delaktiga i Spelmansrörelsens tidiga fram-
växt, som idag är föremål för studier. Dessa spelmän och deras lärjungar får i många
126
avseenden företräda ett spelmässigt ideal som är högt värderat och inspirerande för nya
generationer av folkmusikutövare.
Bilden av spelmannen som en omhuldad individuell konstnär tycks alltså inte ha
bleknat. På samma sätt som under mellankrigstiden premieras idag låtar från gamla
spelmän och att musiken bör förmedlas i en mästare-lärling-kontext. Genom mystiken
kring de äldre spelmännen bidrar folkmusikens nutida praktik i vissa avseenden till att
upprätthålla myter om medfödd musikalitet och autodidaktik. Därmed kan konstateras
att den manifesta ideologin i 1920-talets spelmansdiskurs, för att tala med Liedman
(1997), har stelnat till frusen eller latent ideologi.
Noter
Denna artikel ingår i projektet Musikfolkhögskolans utbildningsideologier som finansierats
av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté 2009-2011. Förutom författarna som
kommer från Luleå tekniska universitet företräds projektet av docent Anna Larsson vid Umeå
universitet och professor Sten Dahlstedt, Uppsala universitet.
Referenser
Andersson, Nils, Salin, Bernhard, Keyland, Nils, Silfverstolpe, Karl, Steffen, Richard,
Zetterqvist, Lars Johan & Zorn, Anders (1909). Upprop. In: Bernhard Salin (ed),
Fataburen (pp. 190-192). Stockholm: Nordiska muséet.
Boström, Mathias (2006). Folkmusikkommissionens verksamhet och arkiv: En över-
sikt och vägledning. In: Inger Enquist (ed), Dokumenterat (pp. 16-41). Stockholm:
Statens musikbibliotek.
Boström, Mathias & Lundberg, Dan (2008) (eds). Det stora uppdraget: Perspektiv på
folkmusikkommissionen i Sverige 1908-2008. Stockholm: Nordiska museets förlag.
Dahlgren, Valdemar (1955). Bilder ur folkhögskolans historia. In: Valdemar Dahlgren
(ed), Säffle, Agnetebergs och Ingesunds folkhögskola 1905-1955 – En minnesskrift
(pp. 5-108). Arvika: Ingesunds Folkhögskola.
Eriksson, Karin (2004). Bland polskor, gånglåtar och valser: Hallands spelmansförbund
och den halländska folkmusiken. Göteborg: Göteborgs universitet.
Geijer, Erik Gustaf & Afzelius, Arwid August (1814). Svenska folk-visor från forntiden,
första delen. Stockholm: Strinnholm och Häggström.
Graneheim-Hallgren, Ulla & Lundman, Berit (2004). Qualitative content analysis in
nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness.
Nurse education today. Amsterdam: Elsevier
Gustavsson, Bernt (1996). Bildning i vår tid: Om bildningens möjligheter och villkor i
det moderna samhället. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Gustavsson, Leif (1983). Ernst Granhammar. Sörmlandslåten, 3-4, 29-31. Stockholm:
Sörmlands spelmansförbund.
127
Hammarström, Eric (2009). Han slog sönder sin fiol när han träffat en spelman som
var bättre: Om organister och klockare som folkliga ceremoni- och dansspelmän.
In: Alf Arvidsson (ed), I rollen som spelman: Uppsatser om svensk folkmusik (pp.
79-129). Etnologiska skrifter nr 45. Umeå: Umeå universitet.
Hembygden nr. 2 (1923). Stockholm: Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.
Hembygden nr. 8&9 (1925). Stockholm: Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.
Hembygden nr. 11&12 (1927). Stockholm: Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.
Kaminsky, David (2005). Hidden Traditions: Conceptualizing Swedish Folk Music in
the Twenty-First Century. Cambridge: Harvard University
Leffler, Karl Peter (1899). Om nyckelharpospelet på Skansen. Stockholm: Nordiska
museet.
Liedman, Sven-Erik (1997). I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria. Stock-
holm: Bonnier Alba.
Liedman, Sven-Erik (2006). Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag.
Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Liedman, Sven-Erik & Olausson, Lennart (1988) (eds). Ideologi och institution: om
forskning och högre utbildning 1880-2000. Stockholm: Carlssons.
Lindroth, Sten (1976). Uppsala universitet 1477-1977. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
128
Ling, Jan (1980). ”Upp bröder kring bildningens fana”: Om folkmusikens historia och
ideologi. In: Jan Ling, Märta Ramsten & Gunnar Ternhag (eds), Folkmusikboken
(pp. 11-43). Stockholm: Prisma.
Ling, Jan & Ramsten, Märta (1990). Tradition och förnyelse i svensk spelmansmusik:
Leksandsspelet förr och nu. In: Owe Ronström (ed), Musik och Kultur (pp. 211-246).
Lund: Studentlitteratur.
Ramsten, Märta (1994). Folkmusiken. In: Leif Jonsson & Hans Åstrand (eds), Musiken
i Sverige: Konstmusik, folkmusik, populärmusik 1920-1990 (pp. 279-310). Stock-
holm: Bokförlaget T. Fischer & Co. och Kungl. Musikaliska akademien.
Ronström, Owe (1994). Inledning. In: Owe Ronström & Gunnar Ternhag (eds), Från
Haeffner till Ling: Texter om svensk folkmusik (pp. 9-28). Stockholm: Musikaliska
Akademien.
Roempke, Ville (1980). ”Ett nyår för svensk folkmusik”: Om spelmansrörelsen. In:
Jan Ling, Märta Ramsten & Gunnar Ternhag (eds), Folkmusikboken (pp. 263-296).
Stockholm: Prisma.
Sandgren, Patrik (2008). Spelmannen – en halt och lytt… In: Charlotte Hagström &
Göran Sjögård (eds). Upptecknaren nr. 6 (pp. 18-23). Lund: Folklivsarkivet Lund.
Ternhag, Gunnar (2000). Om sambandet mellan folkmusikinsamling och tonsättning av
folkmusikbaserade verk – med utgångspunkt i samarbetet mellan Karl Tirén och
Wilhelm Peterson-Berger. Svensk tidsskrift för musikforskning, 82, 57-78. Göteborg:
Svenska samfundet för musikforskning.
von Wachenfeldt, Thomas, Brändström, Sture & Liljas, Juvas Marianne (submitted).
Folkmusikundervisning på fiol och gitarr och dess bakgrund i den tidiga svenska
spelmansrörelsen och andra folkmusikaliska traditioner.
Åkesson, Ingrid (2007). Med rösten som instrument: Perspektiv på nutida svensk vokal
folkmusik. Stockholm: Svenskt visarkiv.
Professor, PhD
Sture Brändström
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
Luleå tekniska universitet
Box 744
94128 Piteå
[email protected]
Fil. Dr Juvas Marianne Liljas

Box 744
94128 Piteå
[email protected]
129
Doktorand Thomas von Wachenfeldt

Box 744
94128 Piteå
[email protected]
130

01 Manifesta Och Latenta Ideologier Om Lärande Inom Svensk Spelmansrörelse På 1920-Talet

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

01 Manifesta Och Latenta Ideologier Om Lärande Inom Svensk Spelmansrörelse På 1920-Talet

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

01 Manifesta Och Latenta Ideologier Om Lärande Inom Svensk Spelmansrörelse På 1920-Talet

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Nordisk musikkpedagogisk forskning.

Årbok 13 2011, 115–130

Manifesta och latenta ideologier om lärande

musikalitet i högre grad än miljömässiga förklaringar. Musikaliska gåvor är något som

Ideologier inom dagens folkmusik

Fil. Dr Juvas Marianne Liljas

Doktorand Thomas von Wachenfeldt

You might also like