31.3.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 84/1

(1)

Effekterna av överförbara djursjukdomar och de åtgärder som krävs för att begränsa dessa sjukdomar kan vara förödande för enskilda djur, djurpopulationer, djurhållare och ekonomin.

(2)

Som den senaste tidens erfarenheter har visat kan överförbara djursjukdomar också ha en betydande effekt på människors hälsa och livsmedelssäkerheten.

(3)

Dessutom uppkommer negativa interaktiva effekter när det gäller biologisk mångfald, klimatförändringen och andra miljöaspekter. Klimatförändringen kan påverka uppkomsten av nya sjukdomar, befintliga sjukdomars prevalens och den geografiska utbredningen av sjukdomsagens och vektorer, inklusive sådana som kan drabba vilda djur.

(4)

För att säkerställa en hög standard för djurs och människors hälsa i unionen och en rationell utveckling av jordbruks- och vattenbrukssektorn samt för att öka produktiviteten, bör djurhälsobestämmelser fastställas på unionsnivå. Dessa bestämmelser behövs bland annat för att bidra till fullbordandet av den inre marknaden och för att förhindra spridningen av infektiösa sjukdomar. Dessa bestämmelser bör också i så stor utsträckning som möjligt säkerställa att den nuvarande djurhälsostatusen i unionen bibehålls och stöd för vidare förbättring av den statusen.

(5)

Den befintliga unionslagstiftningen om djurhälsa består av en rad sammankopplade och inbördes relaterade grundläggande rättsakter, som fastställer djurhälsobestämmelser som gäller för handel inom unionen, införsel till unionen av djur och produkter, utrotning av sjukdomar, veterinärkontroller, anmälan av sjukdomar och finansiellt stöd rörande olika djurarter, men en övergripande rättslig ram med harmoniserade principer för hela sektorn saknas.

(6)

Finansiella bestämmelser avseende stöd till djurhälsomål fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 652/2014 (3) och ingår inte i denna förordning. Därutöver bör man, i syfte att reglera de offentliga kontrollerna på djurhälsoområdet, använda de bestämmelser om offentlig kontroll av djurhälsoåtgärder som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 (4) och i rådets direktiv 89/662/EEG (5), 90/425/EEG (6), 91/496/EEG (7) och 97/78/EG (8).

(7)

Denna förordning innehåller inga bestämmelser som reglerar djurskydd. Det finns emellertid ett samband mellan djurhälsa och djurskydd, då bättre djurhälsa främjar bättre djurskydd och vice versa. När åtgärder för förebyggande och bekämpande av sjukdom genomförs i enlighet med denna förordning, bör dessas effekter för djurskydd beaktas mot bakgrund av artikel 13 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) för att förskona de berörda djuren från all smärta, ångest eller lidande som kan undvikas. Lagstiftning om djurskydd, såsom rådets förordningar (EG) nr 1/2005 (9) och (EG) nr 1099/2009 (10), bör ovillkorligen fortsätta att gälla och genomföras på ett korrekt sätt. Bestämmelserna i denna förordning bör inte upprepa eller överlappa bestämmelserna i den lagstiftningen.

(8)

Kommissionens meddelande av den 19 september 2007 om en ny strategi för djurhälsa för Europeiska unionen (2007–2013), enligt vilken ”det är bättre att förebygga än att behandla”, syftar till att främja djurhälsa genom att öka inriktningen på förebyggande åtgärder, övervakning av sjukdomar, sjukdomsbekämpning och forskning i syfte att minska förekomsten av djursjukdomar och minimera effekterna av utbrott när de inträffar. I strategin föreslås att ett enda och förenklat regelverk för djurhälsa antas, vilket skulle innebära en anpassning till internationella standarder och ett fast åtagande för en hög standard på djurhälsan.

(9)

Syftet med denna förordning är att genomföra åtagandena och visionerna i strategin för djurhälsa, inklusive ”One Health”-principen, och att konsolidera den rättsliga ramen för unionens gemensamma politik på djurhälsoområdet genom ett enda, förenklat och flexibelt regelverk för djurhälsa.

(10)

Djur kan drabbas av ett brett spektrum av infektiösa eller icke-infektiösa sjukdomar. Många sjukdomar kan behandlas, påverkar endast det enskilda berörda djuret eller sprids inte till andra djur eller till människor. Överförbara sjukdomar kan å andra sidan ha större inverkan på djurs eller människors hälsa med effekter på populationsnivå. Djurhälsobestämmelserna i denna förordning bör begränsas till endast dessa sistnämnda sjukdomar.

(11)

Vid fastställandet av dessa bestämmelser för djurhälsa är det viktigt att beakta sambandet mellan djurhälsa och människors hälsa, miljö, livsmedels- och fodersäkerhet, djurskydd, tryggad livsmedelsförsörjning samt ekonomiska, sociala och kulturella aspekter.

(12)

Avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder (SPS-avtalet), i vilket unionen är part, reglerar användningen av åtgärder som är nödvändiga för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa, så att de inte godtyckligt eller otillbörligt diskriminerar mellan medlemmarna i Världshandelsorganisationen (WTO). Om det finns internationella standarder, bör de användas som utgångspunkt för unionsåtgärder. Parterna i SPS-avtalet får dock fastställa sina egna relevanta standarder, under förutsättning att dessa standarder grundas på vetenskapliga fakta.

(13)

När det gäller djurhälsa, hänvisas det i SPS-avtalet till standarderna från Världsorganisationen för djurhälsa (OIE) vad gäller djurhälsovillkor för internationell handel. För att minska risken för störningar i handeln bör unionens åtgärder avseende djurhälsa sträva efter lämplig överensstämmelse med OIE:s standarder.

(14)

I särskilda fall där det finns en betydande risk för djurs eller människors hälsa men där det råder vetenskaplig osäkerhet är det enligt artikel 5.7 i SPS-avtalet, som har tolkats för unionen i kommissionens meddelande av den 2 februari 2000 om försiktighetsprincipen, möjligt för parterna i det avtalet att anta tillfälliga åtgärder på grundval av tillgängliga och relevanta uppgifter. Under sådana omständigheter måste den berörda parten få fram de ytterligare uppgifter som krävs för en mer opartisk riskvärdering och se över åtgärden i enlighet med detta inom rimlig tid.

(15)

Den riskvärdering som utgör grunden för åtgärder enligt denna förordning bör bygga på tillgängliga vetenskapliga fakta och utföras på ett självständigt, objektivt och öppet sätt. Vederbörlig hänsyn bör även tas till yttranden från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa), som inrättades genom artikel 22.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (11).

(16)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 (12) fastställs bestämmelser för både människors och djurs hälsa i samband med animaliska biprodukter och framställda produkter för att förebygga och minimera risker för människors och djurs hälsa av dessa produkter och framför allt skydda säkerheten i livsmedels- och foderkedjan. För att undvika överlappningar i unionslagstiftningen bör den här förordningen endast tillämpas på animaliska biprodukter och framställda produkter då särskilda bestämmelser inte fastställs i förordning (EG) nr 1069/2009 och då det finns en djurhälsorisk. I förordning (EG) nr 1069/2009 regleras till exempel inte hur animaliska biprodukter och framställda produkter ska hanteras i samband med åtgärder för sjukdomsbekämpning och därför omfattas dessa frågor av den här förordningen.

(17)

Dessutom har redan särskilda bestämmelser för överförbara djursjukdomar, inklusive sådana som kan överföras till människor (nedan kallade zoonoser), fastställts i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 (13), Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG (14) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 (15), och särskilda bestämmelser för överförbara sjukdomar hos människor fastställs i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EG (16). Dessa rättsakter bör fortsätta att gälla efter antagandet av den här förordningen. För att undvika överlappningar i unionslagstiftningen bör den här förordningen därför endast gälla zoonoser i den mån särskilda bestämmelser inte redan har fastställts i dessa andra unionsakter. Dessutom gäller den här förordningen utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser i unionsrättsakter, t.ex. inom veterinärmedicin och djurskydd.

(18)

Sjukdomar som förekommer hos djur som hålls av människor kan ha allvarliga konsekvenser för jordbruks- och vattenbrukssektorn, människors hälsa, miljön och den biologiska mångfalden. Eftersom dessa djur hålls av människor, är det emellertid ofta lättare att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa sjukdom hos dem än hos vilda djur.

(19)

Icke desto mindre kan sjukdomar som förekommer hos vilda djurpopulationer ha en skadlig effekt på jordbruks- och vattenbrukssektorerna, människors hälsa, miljön och den biologiska mångfalden. Denna förordnings tillämpningsområde bör därför i sådana fall omfatta vilda djur, både som potentiella offer för dessa sjukdomar och som deras vektorer. I denna förordning omfattar begreppet vilda djur alla djur som inte hålls av människor, inbegripet herrelösa och förvildade djur, även när de tillhör djurarter som normalt är domesticerade.

(20)

Djursjukdomar överförs inte bara genom direkt kontakt mellan djur eller mellan djur och människor. De förflyttas också med vatten och luft, vektorer såsom insekter eller sädesvätska, oocyter och embryon som används vid artificiell inseminering, oocytdonation eller överföring av embryon. Sjukdomsagens kan också finnas i livsmedel och andra produkter av animaliskt ursprung, t.ex. läder, päls, fjädrar, horn och andra material från kroppen av ett djur. Dessutom kan flera andra föremål, t.ex. transportfordon, utrustning, foder samt hö och halm, sprida sjukdomsagens. Effektiva djurhälsobestämmelser måste därför omfatta alla infektionsvägar och berörda material.

(21)

Djursjukdomar kan ha en skadlig inverkan på djurarters utbredning i naturen och därmed påverka den biologiska mångfalden. Mikroorganismer som orsakar sådana djursjukdomar kan därför anses vara invasiva främmande arter inom ramen för Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald. De åtgärder som föreskrivs i denna förordning beaktar även biologisk mångfald och därmed bör denna förordning omfatta djurarter och sjukdomsagens, inklusive sådana som definieras som invasiva djurarter, vilka spelar en roll i överföringen av eller drabbas av de sjukdomar som omfattas av denna förordning.

(22)

I den unionslagstiftning som antagits före denna förordning fastställs separata djurhälsobestämmelser för landlevande och vattenlevande djur. I rådets direktiv 2006/88/EG (17) fastställs särskilda bestämmelser för vattenlevande djur. I de flesta fall gäller ändå de huvudsakliga principerna för god förvaltning av djurhälsa och god djurhållning för båda grupperna av djurarter. Följaktligen bör denna förordning omfatta både landlevande och vattenlevande djur, och djurhälsobestämmelserna bör göras enhetliga i tillämpliga fall. För vissa aspekter, särskilt registrering och godkännande av anläggningar samt spårbarhet och förflyttning av djur inom unionen, följer dock denna förordning det tillvägagångssätt som använts tidigare, vilket var att fastställa olika djurhälsobestämmelser för landlevande och vattenlevande djur på grund av deras olika miljöer och därmed olika hälsoskyddskrav.

(23)

I unionslagstiftning som antagits före denna förordning, särskilt i rådets direktiv 92/65/EEG (18), fastställs även grundläggande djurhälsobestämmelser för andra djurarter som inte regleras i andra unionsakter, t.ex. reptiler, amfibier, marina däggdjur och djurarter som varken är vattenlevande eller landlevande enligt definitionen i denna förordning. Dessa arter utgör vanligtvis inte någon betydande hälsorisk för människor eller andra djur och därför är endast ett fåtal eller inga djurhälsobestämmelser tillämpliga. För att onödiga administrativa bördor och kostnader ska undvikas bör denna förordning följa det tillvägagångssätt som använts tidigare, vilket är att tillhandahålla den rättsliga ramen för att detaljerade djurhälsobestämmelser ska kunna fastställas för förflyttningar av dessa djur och produkter därav, om riskerna kräver det.

(24)

Det är vanligt att människor håller vissa djur som sällskapsdjur i hushåll. Det innebär i allmänhet en lägre hälsorisk att hålla sådana sällskapsdjur enbart för privata ändamål, inklusive vattenlevande prydnadsdjur i hushåll, både inomhus och utomhus jämfört med andra sätt att hålla eller flytta djur i större skala, t.ex. de sätt som är vanliga inom jordbruket, vattenbruk, djurhem och transporter av djur mer allmänt. De allmänna bestämmelserna om registrering, journalföring och förflyttningar inom unionen bör därför inte gälla dessa sällskapsdjur, eftersom det skulle utgöra en omotiverad administrativ börda och kostnad. Krav på registrering och journalföring bör därför inte gälla för sällskapsdjurshållare. Dessutom bör särskilda bestämmelser gälla för förflyttningar av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte inom unionen.

(25)

Vissa definierade grupper av djur, för vilka särskilda djurhälsobestämmelser finns i denna förordning, måste förtecknas som art i en bilaga på grund av den berörda gruppens mångskiftande karaktär. Detta gäller för gruppen av däggdjur med hovar och klövar som klassificeras som hov- och klövdjur. Förteckningen över sådana djur kan behöva ändras i framtiden på grund av förändrad taxonomi. I syfte att beakta sådana förändringar bör därför befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på förteckningarna över hov- och klövdjur i bilaga III till denna förordning.

(26)

Inte alla överförbara djursjukdomar kan eller bör förebyggas och bekämpas genom lagstiftningsåtgärder, t.ex. om sjukdomen är alltför utbredd, om diagnostiska verktyg inte finns tillgängliga eller om den privata sektorn på egen hand kan vidta åtgärder för att bekämpa sjukdomen. Lagstiftningsåtgärder för att förebygga och bekämpa överförbara djursjukdomar kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser för de relevanta sektorerna och kan störa handeln. Det är därför viktigt att dessa åtgärder endast tillämpas när de är proportionella och nödvändiga, t.ex. när en sjukdom utgör eller misstänks utgöra en betydande risk för människors eller djurs hälsa.

(27)

Dessutom bör åtgärder för att förebygga och bekämpa varje enskild överförbar djursjukdom vara ”skräddarsydda” efter sjukdomens unika epidemiologiska profil och dess konsekvenser samt dess utbredning inom unionen. De bestämmelser för förebyggande och bekämpning som gäller för var och en av dem bör därför vara sjukdomsspecifika.

(28)

För överförbara djursjukdomar förknippas ett sjukdomstillstånd vanligtvis med infektionens kliniska eller patologiska manifestationer. För syftet med denna förordning, som är att bekämpa spridning av och att utrota vissa överförbara djursjukdomar, bör dock definitionen av sjukdomen vara mer omfattande för att även innefatta andra bärare av sjukdomsagenset.

(29)

Vissa överförbara djursjukdomar sprider sig inte lätt till andra djur eller människor och skadar följaktligen inte ekonomin eller den biologiska mångfalden i stor skala. Därför utgör de inte ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa i unionen och kan således vid behov åtgärdas genom nationella bestämmelser.

(30)

För överförbara djursjukdomar som inte omfattas av åtgärder på unionsnivå men som har en viss ekonomisk betydelse för den privata sektorn på lokal nivå, bör den senare med bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter vidta åtgärder för att förebygga eller bekämpa dessa sjukdomar, t.ex. genom självreglering eller utarbetande av riktlinjer för god praxis.

(31)

I motsats till de överförbara djursjukdomar som beskrivs i skälen 29 och 30 kan mycket överförbara djursjukdomar lätt spridas över gränserna och är de dessutom en zoonos, kan de även ha konsekvenser för människors hälsa och livsmedelssäkerheten. Därför bör mycket överförbara djursjukdomar och zoonoser omfattas av denna förordning.

(32)

Antimikrobiell resistens, dvs. mikroorganismers förmåga att överleva eller växa vid en sådan koncentration av en antimikrobiell substans som vanligen är tillräcklig för att hämma tillväxten av eller döda mikroorganismer av samma art, ökar. Åtgärd 5 som förordas i kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln Handlingsplan mot antimikrobiell resistens betonar denna förordnings förebyggande roll och den därigenom förväntade minskade användningen av antibiotika för djur. Denna resistens hos mikroorganismer mot sådana antimikrobiella medel som de tidigare svarat på försvårar behandlingen av infektiösa sjukdomar hos människor och djur och kan således utgöra ett hot mot människors eller djurs hälsa. Därför bör mikroorganismer som har utvecklat resistens mot antimikrobiella medel behandlas som om de vore överförbara sjukdomar och därmed omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Detta kommer att göra det möjligt att vidta åtgärder mot organismer med antimikrobiell resistens, när så är lämpligt och nödvändigt.

(33)

Nya faror i samband med vissa sjukdomar eller arter kan uppstå särskilt på grund av förändrade handelsmönster, miljöförändringar, klimatförändringar, förändrad djurhållning och förändrade jordbrukstraditioner, men också till följd av sociala förändringar. Den vetenskapliga utvecklingen kan också leda till ny kunskap och ökad medvetenhet om befintliga sjukdomar. Dessutom kan sjukdomar och arter som är viktiga i dag marginaliseras i framtiden. Därför bör denna förordnings tillämpningsområde vara brett och de bestämmelser som fastställs bör fokusera på sjukdomar som påverkar allmänheten i stor utsträckning. OIE har med stöd av Europeiska kommissionen genomfört en undersökning om förtecknande och kategorisering av prioriterade djursjukdomar, även sådana som kan överföras till människor (Listing and categorisation of priority animal diseases, including those transmissible to humans) och utvecklat ett verktyg för detta arbete, i syfte att utveckla ett system för sjukdomsprioritering och sjukdomskategorisering. Detta verktyg är ett exempel på ett systematiskt tillvägagångssätt för att samla in och bedöma uppgifter om djursjukdomar.

(34)

Det är nödvändigt att upprätta en harmoniserad förteckning över överförbara djursjukdomar (nedan kallade förtecknade sjukdomar) som utgör en risk för djurs eller människors hälsa i unionen, antingen i hela unionen eller delar därav. De fem sjukdomar som anges i denna förordning bör kompletteras med en förteckning över sjukdomar som anges i en bilaga. Kommissionen bör se över och ändra den bilagan i enlighet med en uppsättning kriterier. Befogenheten att anta akter om ändring av bilagan bör därför delegeras till kommissionen i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget.

(35)

Sjukdomar som kan orsaka allvarliga risker för människors eller djurs hälsa och påverka hälsan, ekonomin eller miljön kan uppträda i framtiden. Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa åtgärder för förebyggande och bekämpning av sådana nya sjukdomar i syfte att anta lämpliga åtgärder mot potentiella negativa konsekvenser av dessa sjukdomar, även om någon fullständig bedömning inte har gjorts med tanke på att eventuellt uppta dem på förteckningen. Sådana åtgärder inverkar inte på nödåtgärder och kan fortsätta att gälla för nya sjukdomar i väntan på ett beslut om att de ska upptas på förteckningen.

(36)

De förtecknade sjukdomarna kommer att kräva olika strategier för hantering. Vissa mycket smittsamma sjukdomar som för närvarande inte förekommer i unionen kräver stränga åtgärder, så att de omedelbart utrotas när de påvisas. I de fall då sådana sjukdomar inte utrotas omedelbart och blir endemiska kommer ett långsiktigt obligatoriskt utrotningsprogram att bli nödvändigt. För andra sjukdomar som eventuellt redan förekommer i delar av unionen krävs obligatorisk eller valbar utrotning. I dessa fall är det lämpligt att införa restriktioner för förflyttningar av djur och produkter, t.ex. ett förbud mot förflyttningar till och från drabbade områden eller helt enkelt att testa de berörda djuren eller produkterna före avsändandet. I andra fall kan det vara lämpligt att bara genomföra program för att övervaka den berörda sjukdomens utbredning utan att vidta ytterligare åtgärder.

(37)

Det bör fastställas kriterier för att säkerställa att alla relevanta aspekter beaktas vid fastställandet av vilka överförbara djursjukdomar som bör förtecknas i enlighet med denna förordning.

(38)

Bestämmelserna i denna förordning om förebyggande och bekämpning avseende en specifik överförbar djursjukdom bör tillämpas på djurarter som kan överföra sjukdomen i fråga, antingen genom att vara mottagliga för den eller genom att fungera som dess vektor. För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning är det nödvändigt att upprätta en harmoniserad förteckning över de arter för vilka åtgärderna för specifika förtecknade sjukdomar ska tillämpas på unionsnivå (nedan kallade förtecknade arter), varför kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter att upprätta en sådan förteckning.

(39)

Kategoriseringsprocessen bör utgå från på förhand fastställda kriterier, såsom profilen för den berörda förtecknade sjukdomen, dess inverkan på djurs och människors hälsa, djurskydd och ekonomin inom unionen, spridningsrisken samt de åtgärder som är tillgängliga för förebyggande och bekämpning av den förtecknade sjukdomen. Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa vilka förtecknade sjukdomar som ska omfattas av vilka bestämmelser.

(40)

Sådana bestämmelser bör tillämpas när det gäller förtecknade sjukdomar som normalt inte förekommer inom unionen och för vilka omedelbara utrotningsåtgärder måste vidtas så snart de påvisas, exempelvis klassisk svinpest, när det gäller förtecknade sjukdomar som ska bekämpas i samtliga medlemsstater med målet att de ska utrotas i hela unionen, inbegripet exempelvis sådana sjukdomar som brucellos, när det gäller förtecknade sjukdomar som har relevans för vissa medlemsstater och för vilka åtgärder behövs för att förhindra deras spridning till delar av unionen som är officiellt sjukdomsfria eller som har utrotningsprogram för den förtecknade sjukdomen, inbegripet exempelvis sådana sjukdomar som infektiös bovin rhinotrakeit, när det gäller förtecknade sjukdomar för vilka åtgärder är nödvändiga för att förhindra spridning i samband med införsel till unionen eller förflyttningar mellan medlemsstaterna, inbegripet exempelvis sådana sjukdomar som equin infektiös anemi, och när det gäller förtecknade sjukdomar för vilka det finns ett behov av övervakning inom unionen, inbegripet exempelvis sådana sjukdomar som mjältbrand.

(41)

Såväl profilen för en bestämd sjukdom som de risker som är förknippade med sjukdomen och andra omständigheter kan ändras. I sådana fall bör de genomförandebefogenheter som tilldelas kommissionen även omfatta befogenheten att ändra vilken kategori en särskild förtecknad sjukdom tillhör och därmed vilka åtgärder den omfattas av.

(42)

Aktörer som arbetar med djur är de som bäst kan bevaka och säkerställa hälsan hos de djur, och övervaka de produkter, som de ansvarar för. De bör därför ha det primära ansvaret för att genomföra åtgärder för att förhindra och bekämpa att sjukdomar sprids bland de djur som de ansvarar för samt att övervaka de produkter som de ansvarar för.

(43)

Biosäkerhet är ett av de viktigaste förebyggande verktyg som aktörerna och andra som arbetar med djur förfogar över för att förhindra introduktion, utveckling och spridning av överförbara djursjukdomar till, från och inom en djurpopulation. Biosäkerhetens roll erkänns också i konsekvensbedömningen för antagandet av denna förordning, i vilken möjliga konsekvenser bedöms särskilt. De biosäkerhetsåtgärder som antas bör vara tillräckligt flexibla, passa typen av produktion och de berörda djurarterna och djurkategorierna samt beakta de lokala förhållandena och den tekniska utvecklingen. Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa minimikrav som är nödvändiga för en enhetlig tillämpning av biosäkerhetsåtgärder i medlemsstaterna. Aktörerna, medlemsstaterna och kommissionen bör dock fortfarande ha befogenhet att främja förebyggandet av överförbara sjukdomar med hjälp av högre standarder för biosäkerhet genom att utarbeta sina egna riktlinjer för bästa praxis. Biosäkerhet kan kräva initiala investeringar, men resultatet i form av minskad förekomst av djursjukdomar borde vara ett positivt incitament för aktörer.

(44)

Biocidprodukter, t.ex. desinfektionsmedel för veterinärhygienområdet eller livsmedels- och foderområdet, insekticider, avskräckningsmedel eller medel mot gnagare, spelar en viktig roll för biosäkerhetsstrategier, både på gårdsnivå och under djurtransporter. De bör därför betraktas som en del av biosäkerheten.

(45)

Kunskap om djurhälsa (inklusive sjukdomssymtom), om följder av sjukdomar samt om metoder att förebygga (inklusive biosäkerhet), behandla och bekämpa är en förutsättning för effektiv förvaltning av djurhälsa och nödvändigt för att säkerställa att djursjukdomar påvisas tidigt. Aktörer och djuryrkesverksamma personer bör därför vid behov inhämta sådan kunskap. Denna kunskap kan inhämtas på olika sätt, exempelvis genom formell utbildning, jordbrukssektorns system för jordbruksrådgivning eller informell utbildning, där nationella lantbruksorganisationer och unionslantbruksorganisationer samt andra organisationer kan vara värdefulla bidragsgivare.

(46)

Veterinärer och yrkesverksamma inom vattenlevande djurs hälsa spelar en avgörande roll för alla delar av förvaltningen av djurhälsa och allmänna bestämmelser om deras uppgifter och ansvarsområden bör fastställas i denna förordning.

(47)

Veterinärer har den utbildning och de yrkeskvalifikationer som garanterar att de har inhämtat nödvändig kunskap, färdighet och kompetens för att bland annat diagnostisera sjukdomar och behandla djur. I vissa medlemsstater finns dessutom av historiska skäl eller på grund av bristen på veterinärer som arbetar med sjukdomar hos vattenlevande djur ett särskilt yrke, ”yrkesverksamma inom vattenlevande djurs hälsa”. Dessa yrkesverksamma personer är traditionellt sett inte veterinärer, men de utövar veterinärmedicin för vattenlevande djur. Denna förordning bör därför respektera dessa medlemsstaters beslut att erkänna detta yrke. I sådana fall bör yrkesverksamma inom vattenlevande djurs hälsa ha samma ansvarsområden och skyldigheter som veterinärer med avseende på sitt särskilda arbetsområde. Detta tillvägagångssätt ligger i linje med OIE:s Aquatic Animal Health Code.

(48)

Medlemsstaterna och särskilt deras behöriga myndigheter med ansvar för djurhälsa hör till de viktigaste aktörerna för förebyggande och bekämpning av överförbara djursjukdomar. Den behöriga myndigheten för djurhälsa spelar en viktig roll vad gäller övervakning, utrotning, åtgärder för sjukdomsbekämpning, beredskapsplanering, ökad medvetenhet om sjukdomen, underlättande av djurförflyttningar och vid internationell handel genom utfärdandet av djurhälsointyg. För att kunna utföra sina uppgifter enligt denna förordning måste medlemsstaterna ha tillräckligt med ekonomiska resurser, infrastruktur och personal på sina territorier, inklusive laboratoriekapacitet samt vetenskapliga och andra relevanta kunskaper.

(49)

De behöriga myndigheterna kan inte alltid utföra all verksamhet som krävs enligt denna förordning på grund av begränsade resurser. Därför måste det fastställas en rättslig grund för att delegera utövandet av en viss del av verksamheten till veterinärer som inte är officiella veterinärer. Av samma skäl bör medlemsstaterna också tillåtas att ge fysiska och juridiska personer rätt att genomföra viss verksamhet under vissa villkor.

(50)

I syfte att säkerställa att nödvändiga villkor fastställs för den allmänna tillämpningen av åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom i hela unionen, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på delegeringen av utförandet av annan verksamhet som behöriga myndigheter kan delegera till andra veterinärer än officiella veterinärer.

(51)

Optimal förvaltning av djurhälsa kan endast uppnås i samarbete med djurhållare, aktörer, veterinärer, yrkesverksamma inom djurs hälsa, övriga berörda parter och handelspartner. För att garantera deras stöd är det nödvändigt att organisera beslutsförfaranden och tillämpningen av åtgärderna i denna förordning på ett klart, öppet och inkluderande sätt.

(52)

Den behöriga myndigheten bör också vidta lämpliga åtgärder för att hålla allmänheten informerad, särskilt om det finns rimliga skäl att misstänka att djur eller produkter kan utgöra en risk för djurs eller människors hälsa eller om ett fall är av allmänt intresse. I dessa fall kan de berörda djuren eller produkterna ha sitt ursprung i unionen eller komma in i unionen från länder utanför. Det sistnämnda fallet kan också röra djur eller produkter som förs in till unionen av personer som reser in i unionen med sitt personliga bagage. Informationen till medborgarna bör också omfatta risker i samband med sådana situationer.

(53)

För att undvika utsläpp av sjukdomsagens från laboratorier, institut och andra lokaler som hanterar sjukdomsagens är det nödvändigt att de vidtar lämpliga åtgärder för biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning. Denna förordning bör därför innehålla bestämmelser om säkerhetsåtgärder som ska iakttas vid hantering eller transport av sådana sjukdomsagens, vacciner och andra biologiska produkter. Skyldigheten i detta avseende bör även gälla varje juridisk eller fysisk person som deltar i sådan verksamhet. I syfte att säkerställa att säkerhetsstandarder iakttas vid hantering av mycket smittsamma biologiska ämnen, vacciner och andra biologiska produkter, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på säkerhetsåtgärderna i dessa laboratorier, institut och lokaler samt vid förflyttningar av sjukdomsagens.

(54)

Ett tidigt påvisande och en tydlig struktur för anmälan och rapportering av sjukdom är avgörande för en effektiv sjukdomsbekämpning. För att uppnå en effektiv och snabb reaktion bör medlemsstaterna säkerställa att varje misstanke om eller bekräftelse av ett utbrott av vissa förtecknade sjukdomar omedelbart anmäls till den behöriga myndigheten.

(55)

Veterinärer har stor betydelse för undersökningen av sjukdomar och är en väsentlig länk mellan aktörerna och den behöriga myndigheten. Den berörda aktören bör därför underrätta dessa vid fall av onormal dödlighet, andra allvarliga sjukdomar eller väsentligt minskad produktionstakt där orsaken inte kan fastställas.

(56)

I syfte att säkerställa en effektiv och ändamålsenlig anmälan och för att klargöra olika omständigheter som rör onormal dödlighet och andra allvarliga sjukdomstecken, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på kriterier för att avgöra när relevanta omständigheter för anmälan föreligger och för att fastställa bestämmelser för ytterligare undersökningar, om detta är relevant.

(57)

När det gäller vissa förtecknade sjukdomar är det mycket viktigt att en medlemsstat omedelbart underrättar kommissionen och övriga medlemsstater om ett utbrott på dess territorium. En sådan anmälan kommer att göra det möjligt för angränsande eller andra drabbade medlemsstater att vidta förebyggande åtgärder, när så är lämpligt.

(58)

För vissa sjukdomar är det däremot inte nödvändigt med omedelbar anmälan och åtgärd. I dessa fall är det nödvändigt att samla in uppgifter och rapportera i samband med förekomsten av dessa sjukdomar för att kontrollera sjukdomssituationen och vid behov vidta åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom. Denna rapporteringsskyldighet kan också gälla sjukdomar som omfattas av en unionsomfattande anmälan, men där ytterligare uppgifter behövs för genomförandet av effektiva åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom. I syfte att säkerställa att de uppgifter och data som är nödvändiga för att förhindra spridning av eller bekämpa varje enskild sjukdom samlas in i rätt tid, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på vad som ska rapporteras.

(59)

Ett centralt syfte med anmälan och rapportering av sjukdom är att generera tillförlitliga, tydliga och tillgängliga epidemiologiska data. Ett elektroniskt, interaktivt informationssystem för en effektiv insamling och hantering av övervakningsdata bör upprättas på unionsnivå för förtecknade sjukdomar och i tillämpliga fall för nya sjukdomar eller patogener som är resistenta mot antimikrobiella medel. Systemet bör främja en optimal datatillgänglighet, underlätta datautbyte och minska den administrativa bördan för medlemsstaternas behöriga myndigheter genom att anmälan och rapportering av sjukdom på unionsnivå och internationell nivå slås samman till en enda process som sköts genom OIE:s databas. Det bör också vidtas mått och steg för att säkerställa förenlighet med informationsutbytet enligt direktiv 2003/99/EG.

(60)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna för anmälan och rapportering av sjukdom inom unionen, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att upprätta en förteckning över de sjukdomar som omfattas av de bestämmelser för anmälan och rapportering inom unionen som föreskrivs i denna förordning och att fastställa nödvändiga förfaranden, format samt data- och informationsutbyten vad gäller anmälan och rapportering av sjukdom.

(61)

Övervakningen är en viktig del i strategin för sjukdomsbekämpning. Den bör möjliggöra tidigt påvisande av överförbara djursjukdomar och effektiv anmälan av dessa, så att den berörda sektorn och den behöriga myndigheten om möjligt kan vidta snabba åtgärder för förebyggande och bekämpning samt utrotning av den aktuella sjukdomen. Vidare bör övervakningen tillhandahålla uppgifter om djurhälsostatusen i varje medlemsstat och i unionen, så att sjukdomsfrihet kan styrkas och handeln med tredjeländer underlättas.

(62)

Aktörer iakttar sina djur regelbundet och är de som bäst kan påvisa onormal dödlighet eller andra allvarliga sjukdomssymtom. Aktörerna är därför en hörnsten i all övervakning och grundläggande för den övervakning som den behöriga myndigheten utför.

(63)

För att säkerställa nära samarbete och informationsutbyte mellan aktörer och veterinärer eller yrkesverksamma inom vattenlevande djurs hälsa och för att komplettera aktörernas övervakning bör anläggningar vara föremål för djurhälsobesök, med beaktande av den berörda typen av produktion och andra relevanta faktorer. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av sådana djurhälsobesök bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa minimikrav.

(64)

Det är viktigt att den behöriga myndigheten har ett övervakningssystem för de förtecknade sjukdomar som omfattas av övervakning. Detta bör även gälla för nya sjukdomar, då den berörda sjukdomens potentiella hälsorisk bör bedömas och epidemiologiska data samlas in för denna bedömning. För att säkerställa bästa möjliga resursanvändning bör uppgifter samlas in, utbytas och användas så effektivt och ändamålsenligt som möjligt.

(65)

Övervakningens metodik, frekvens och intensitet bör anpassas till varje specifik sjukdom och beakta det särskilda ändamålet med övervakningen, djurhälsostatusen i den berörda zonen och eventuell ytterligare övervakning som aktörer utför. Lämpliga åtgärder för epidemiologisk övervakning kan omfatta allt från en enkel anmälan och rapportering av förekomst av eller misstanke om en förtecknad eller ny sjukdom eller andra avvikelser, såsom onormal dödlighet eller andra tecken på sjukdom, till ett specifikt och omfattande övervakningsprogram, vilket vanligtvis skulle innefatta ytterligare provtagnings- och testförfaranden.

(66)

Beroende på sjukdomens epidemiologiska profil och relevanta riskfaktorer behöver eventuellt ett särskilt övervakningsprogram med klart avgränsad och strukturerad verksamhet införas. I sådana fall bör medlemsstaten utarbeta riktade övervakningsprogram. När sådana program är relevanta för unionen som helhet, bör det fastställas bestämmelser för en harmoniserad tillämpning av dessa program.

(67)

Sådana program bör stämma överens med unionens mål och därför samordnas på unionsnivå. För detta ändamål bör de lämnas in till kommissionen. Vidare bör den medlemsstat som genomför sådana specifika övervakningsprogram också lämna regelbundna rapporter om resultaten av dessa program till kommissionen. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av övervakningsprogram bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att upprätta en förteckning över de sjukdomar som är föremål för övervakningsprogram och att fastställa harmoniserade förfaranden, format, data, informationsutbyten och kriterier som ska användas för utvärderingen av övervakningsprogram.

(68)

Det kommer ofta att bli nödvändigt att tillhandahålla uppgifter om vilket övervakningsformat som lämpar sig för olika sjukdomar, från sjukdomar där övervakningen kan begränsas till verksamhet såsom anmälan och rapportering till sjukdomar där ett ingående unionsomfattande övervakningsprogram måste inrättas. Därför bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på övervakningens utformning, kriterierna för att fastställa om det är relevant att en sjukdom blir föremål för ett övervakningsprogram som är relevant för unionen och för officiell bekräftelse av utbrott, de berörda sjukdomarnas falldefinitioner och krav för övervakningsprogram avseende innehåll, de uppgifter som ska ingå i sådana program och deras tillämpningsperiod.

(69)

Det bör krävas av de medlemsstater som inte är fria eller inte har visats vara fria från de förtecknade sjukdomar som omfattas av utrotningsåtgärder enligt denna förordning att de inför obligatoriska utrotningsprogram för de sjukdomar för vilka utrotning är obligatorisk i unionen.

(70)

Å andra sidan finns det några sjukdomar som är av unionsintresse men för vilka det inte är nödvändigt att kräva att medlemsstaterna utrotar sjukdomen i fråga. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att införa valbara utrotningsprogram för sådana sjukdomar, om de anser att utrotning är viktigt för dem. Sådana valbara utrotningsprogram skulle erkännas på unionsnivå och skulle innebära genomförande av vissa relevanta åtgärder för sjukdomsbekämpning. Med förbehåll för kommissionens godkännande skulle programmen också ge den berörda medlemsstaten möjlighet att kräva vissa garantier när den tar emot djur från andra medlemsstater eller från tredjeländer.

(71)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av sjukdomsutrotningsprogrammen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa förfaranden för inlämnande av sådana program, resultatindikatorer och rapportering.

(72)

En medlemsstat bör dessutom ha möjlighet att förklara hela sitt territorium eller zoner eller anläggningskretsar däri, som fritt eller fria från en eller flera av de förtecknade sjukdomar som omfattas av bestämmelser om obligatoriska eller valbara utrotningsprogram, för att vara skyddade mot att förtecknade sjukdomar introduceras från andra delar av unionen eller från tredjeländer eller territorier. Ett tydligt harmoniserat förfarande, inklusive nödvändiga kriterier för sjukdomsfri status, bör fastställas för detta ändamål. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för erkännandet av sjukdomsfri status i unionen är det nödvändigt att en sådan sjukdomsfri status godkänns officiellt och följaktligen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att godkänna en sådan status.

(73)

OIE har infört begreppet indelning i anläggningskretsar i Terrestrial Animal Health Code respektive Aquatic Animal Health Code (OIE:s hälsokodexar för djur). I unionslagstiftning som antagits före denna förordning erkänns detta begrepp endast för vissa djurarter och djursjukdomar som anges i särskild unionslagstiftning, nämligen aviär influensa och sjukdomar hos vattenlevande djur. I denna förordning bör möjligheten fastställas att använda systemet med anläggningskretsar för andra djurarter och djursjukdomar. I syfte att fastställa närmare villkor och regler för erkännande och godkännande av anläggningskretsar och kraven avseende dessa, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen.

(74)

Medlemsstaterna bör offentliggöra sitt sjukdomsfria territorium och sina sjukdomsfria zoner och anläggningskretsar däri för att hålla handelspartner underrättade och underlätta handeln.

(75)

I syfte att fastställa närmare villkor för erkännande av sjukdomsfri status bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på kriterierna och villkoren för att erhålla sådan status, de belägg som behövs för att styrka frihet från sjukdom, särskilda åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom, inbegripet om relevant statusen icke-vaccinering, begränsningar, uppgifter som ska lämnas, undantag samt villkor för hur den sjukdomsfria statusen upprätthålls, tillfälligt upphävs, återkallas eller återutfärdas.

(76)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av förfaranden för att erhålla sjukdomsfri status bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att upprätta en förteckning över de förtecknade sjukdomar som kan bli föremål för indelning i anläggningskretsar och att fastställa närmare bestämmelser om format för inlämnande av ansökningar och informationsutbyte.

(77)

Förekomsten av en helt icke-immun djurpopulation som är mottaglig för vissa förtecknade sjukdomar kräver en ständig medvetenhet om och beredskap inför sjukdom. Beredskapsplaner har tidigare visat sig vara ett avgörande verktyg för en framgångsrik sjukdomsbekämpning vid nödsituationer. I syfte att säkerställa att det finns ett sådant effektivt och ändamålsenligt verktyg för sjukdomsbekämpning som i tillräcklig grad kan anpassas till nödsituationer bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa nödvändiga bestämmelser för genomförandet av beredskapsplaner.

(78)

Tidigare djurhälsokriser har visat fördelarna med att ha särskilda, detaljerade och snabba förfaranden för att hantera nödsituationer i samband med sjukdom. Dessa organisatoriska förfaranden bör säkerställa en snabb och effektiv reaktion och förbättra samordningen av alla inblandade parters insatser, särskilt de behöriga myndigheternas och de berörda parternas. De bör också innefatta samarbete med de behöriga myndigheterna i angränsande medlemsstater, tredjeländer och territorier, där det är genomförbart och relevant.

(79)

För att säkerställa att beredskapsplanerna fungerar i riktiga nödsituationer är det viktigt att öva de berörda systemen och att testa att de fungerar. Därför bör medlemsstaternas behöriga myndigheter utföra simuleringsövningar i samarbete med de behöriga myndigheterna i angränsande medlemsstater, tredjeländer och territorier, om det är genomförbart och relevant.

(80)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av beredskapsplaner och simuleringsövningar bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa bestämmelser för det praktiska genomförandet av dessa planer och övningar.

(81)

Veterinärmedicinska läkemedel, såsom vacciner, hyperimmunserum och antimikrobiella medel, spelar en viktig roll vid förebyggande och bekämpning av överförbara djursjukdomar. Konsekvensbedömningen för antagandet av denna förordning betonar särskilt vikten av vacciner som ett verktyg för att förebygga, bekämpa och utrota djursjukdomar.

(82)

Bekämpningsstrategier för vissa överförbara djursjukdomar kräver dock förbud mot eller begränsning av användningen av vissa veterinärmedicinska läkemedel, eftersom användningen skulle minska strategiernas effektivitet. Exempelvis kan vissa veterinärmedicinska läkemedel dölja sjukdomstecknen, göra det omöjligt att påvisa ett sjukdomsagens eller svårt att ställa en snabb differentialdiagnos och därför äventyra ett korrekt påvisande av sjukdom.

(83)

Dessa bekämpningsstrategier kan dock variera kraftigt mellan olika förtecknade sjukdomar. Således bör det i denna förordning fastställas bestämmelser för användning av veterinärmedicinska läkemedel för förebyggande och bekämpning av vissa förtecknade sjukdomar samt harmoniserade kriterier att beakta vid beslut om huruvida och hur vacciner, hyperimmunserum och antimikrobiella medel ska användas. I syfte att säkerställa ett flexibelt tillvägagångssätt samt för att hantera särdragen hos de olika förtecknade sjukdomarna och tillgången till effektiva behandlingar, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på begränsningar av, förbud mot eller krav på användning av vissa veterinärmedicinska läkemedel för bekämpning av vissa förtecknade sjukdomar. I brådskande fall och för att bemöta nya risker som kan få förödande konsekvenser för djurs eller människors hälsa, ekonomin, samhället eller miljön bör det vara möjligt att anta dessa åtgärder genom skyndsamt förfarande.

(84)

Enligt slutsatserna i expertutlåtandet om vaccin och/eller diagnostiska banker för betydelsefulla djursjukdomar bör det också vidtas mått och steg för att möjliggöra för unionen och medlemsstaterna att upprätta förråd av antigener, vacciner och diagnostiska reagens för de förtecknade sjukdomar som utgör ett allvarligt hot mot djurs eller människors hälsa. Inrättandet av en bank för antigener, vacciner och diagnostisk reagens i unionen skulle främja uppnåendet av unionens djurhälsomål, genom att möjliggöra en snabb och effektiv reaktion när bankens resurser behövs, och utgöra en effektiv användning av begränsade resurser.

(85)

I syfte att säkerställa en snabb och effektiv reaktion bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att inrätta och förvalta sådana banker samt med avseende på säkerhetsstandarder och krav för driften av sådana. Denna förordning bör emellertid inte innehålla några bestämmelser om finansieringen av åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom, inklusive vaccinering.

(86)

Kriterier för prioriterad tillgång till resurserna vid unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens bör fastställas för att säkerställa en effektiv distribution i nödsituationer.

(87)

Av säkerhetsskäl när det gäller bioterrorism och agroterrorism bör vissa närmare uppgifter om unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens behandlas som sekretessbelagda uppgifter och får inte offentliggöras. Vad gäller motsvarande uppgifter när det gäller nationella vaccinbanker bör de olika medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser i fråga om informationsfrihet respekteras samtidigt som det säkerställs att de aktuella uppgifterna behandlas som sekretessbelagda uppgifter.

(88)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för förvaltningen av unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa närmare bestämmelser om vilka biologiska produkter som ska ingå i dessa banker och för vilka sjukdomar samt närmare bestämmelser om tillgång, mängder, lagring, leverans, formföreskrifter och tekniska krav för antigener, vacciner och diagnostiska reagens samt frekvensen för och innehållet i inlämnande av uppgifter till kommissionen.

(89)

Vid utbrott av en förtecknad sjukdom som anses utgöra en hög risk för djurs eller människors hälsa i unionen bör medlemsstaterna säkerställa att åtgärder för sjukdomsbekämpning för att utrota den aktuella sjukdomen vidtas omedelbart i syfte att skydda djurs och människors hälsa.

(90)

Den behöriga myndigheten bör ansvara för att inleda de första undersökningarna för att bekräfta eller utesluta ett utbrott av en mycket smittsam förtecknad sjukdom som anses utgöra en hög risk för djurs eller människors hälsa i unionen.

(91)

De behöriga myndigheterna bör införa preliminära åtgärder för sjukdomsbekämpning för att förhindra en eventuell spridning av den förtecknade sjukdomen och bör utföra en epidemiologisk undersökning.

(92)

Så snart som en förtecknad sjukdom bekräftas bör den behöriga myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för sjukdomsbekämpning och vid behov upprätta restriktionszoner, för att utrota och förhindra ytterligare spridning av sjukdomen.

(93)

Förekomsten av en förtecknad sjukdom hos vilda djur kan utgöra en risk för människors och hållna djurs hälsa. Särskilda bestämmelser bör därför vid behov fastställas för åtgärder för bekämpning och utrotande av sjukdomar hos vilda djur.

(94)

Det kan uppstå fall där normala åtgärder för sjukdomsbekämpning vid förekomst av en förtecknad sjukdom kan utsätta små populationer av vissa djur, såsom sällsynta raser och arter, för fara. För att skydda sådana raser och arter kan det bli nödvändigt för den behöriga myndigheten att vidta ändrade åtgärder. Sådana ändringar bör emellertid inte försvåra den övergripande sjukdomsbekämpningen.

(95)

För förtecknade sjukdomar som inte är mycket smittsamma och som är föremål för obligatoriska regler för utrotning, bör åtgärder för sjukdomsbekämpning vidtas på ett sätt som förhindrar spridning av de aktuella sjukdomarna, särskilt till områden som inte är infekterade. Dessa åtgärder kan dock möjligen vara mer begränsade än eller kan skilja sig från dem som tillämpas med avseende på de farligaste förtecknade sjukdomarna. I denna förordning bör det därför fastställas särskilda bestämmelser för dessa mindre farliga sjukdomar. Medlemsstater som har ett valbart utrotningsprogram, bör också genomföra sådana åtgärder för sjukdomsbekämpning. I vissa fall, beroende på sjukdomsprofilen och den epidemiologiska situationen, kan utrotning vara en långsiktig målsättning, medan man på kort sikt har som mål att bekämpa sjukdomen. Bekämpningsåtgärdernas nivå och intensitet bör emellertid vara proportionell och bör beakta den berörda förtecknade sjukdomens egenskaper, utbredning samt betydelse för den berörda medlemsstaten och för unionen som helhet.

(96)

I syfte att säkerställa att aktörer, sällskapsdjurshållare och de behöriga myndigheterna tillämpar de åtgärder för sjukdomsbekämpning som föreskrivs i denna förordning effektivt samt med beaktande av särdragen hos åtgärderna för sjukdomsbekämpning för vissa förtecknade sjukdomar och de berörda riskfaktorerna, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på de närmare åtgärder för sjukdomsbekämpning som ska genomföras vid misstanke om eller bekräftad förekomst av en förtecknad sjukdom i anläggningar, andra platser och restriktionszoner.

(97)

I syfte att göra det möjligt för kommissionen att anta särskilda åtgärder för sjukdomsbekämpning på tillfällig basis, om de åtgärder för sjukdomsbekämpning som fastställs i denna förordning är otillräckliga eller olämpliga för att hantera den aktuella risken, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa särskilda åtgärder för sjukdomsbekämpning under en begränsad tidsperiod.

(98)

Det är nödvändigt att registrera vissa transportörer och anläggningar som håller landlevande djur, hanterar avelsmaterial eller transporterar dem, för att den behöriga myndigheten ska kunna utföra lämplig övervakning och för att förebygga, bekämpa och utrota överförbara djursjukdomar.

(99)

För att undvika omotiverade administrativa bördor och kostnader bör medlemsstaterna ha en begränsad möjlighet att medge undantag från registreringsskyldigheten för vissa typer av anläggningar som utgör en låg risk. Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter för att uppnå ett harmoniserat förfaringssätt för beviljande av sådana undantag. Ett sådant harmoniserat förfaringssätt krävs framför allt för att förhindra att vissa typer av anläggningar undantas från registreringsskyldigheten. Detta är särskilt relevant både för de anläggningar som utgör mer än en obetydlig risk för djurs hälsa och för de anläggningar som utgör mer än en obetydlig risk för människors hälsa. Ett exempel på sådana risker är hållning av djur som lever i nära kontakt med eller i närhet av människor, t.ex. hunduppfödning i en omfattning som förutsätter en viss kontinuitet i verksamheten och ett visst mått av organisation, med huvudsyftet att sälja hundarna som sällskapsdjur i hushåll.

(100)

Om en viss typ av anläggning som håller landlevande djur eller hanterar eller lagrar avelsmaterial utgör en särskild risk för djurs hälsa, bör den godkännas av den behöriga myndigheten.

(101)

För att undvika omotiverade administrativa bördor och kostnader, särskilt för företag som utgör en låg risk, bör det om möjligt finnas en inbyggd flexibilitet i de relevanta åtgärderna som gör det möjligt att anpassa systemet för registrering och godkännande till lokala och regionala förhållanden och produktionsmönster.

(102)

I vissa fall kan det vara önskvärt eller nödvändigt att harmonisera vissa villkor för registrering eller godkännande inom hela unionen. Till exempel bör anläggningar för avelsmaterial och uppsamling uppfylla vissa villkor och bör godkännas, så att de uppfyller internationella standarder som möjliggör för unionen att ge djurhälsogarantier till tredjeland vid handel. Sådana villkor bör också innebära krav på särskild utbildning eller särskilda yrkeskvalifikationer för vissa mycket specifika anläggningar eller verksamheter (t.ex. för embryosamlingsgrupper) eller till och med en viss tillsynskyldighet för den behöriga myndigheten. Kommissionen bör därför ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget med avseende på dessa detaljerade krav för att fastställa sådana villkor.

(103)

För att minska de administrativa bördorna bör registrering och godkännande om möjligt integreras i ett befintligt system för registrering eller godkännande som den berörda medlemsstaten redan har inrättat för andra ändamål.

(104)

Aktörer har förstahandsinformation om de djur som de har hand om. De bör därför föra aktuella journaler med uppgifter som är relevanta för att bedöma djurhälsostatus, för spårbarhet och för en epidemiologisk undersökning vid förekomst av en förtecknad sjukdom. Dessa journaler bör vara lätt tillgängliga för den behöriga myndigheten.

(105)

För att säkerställa tillgång till aktuella uppgifter om registrerade anläggningar och aktörer och godkända anläggningar bör de behöriga myndigheterna upprätta och föra ett register över sådana anläggningar och aktörer. Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen med avseende på de närmare uppgifter som ska ingå i registret över anläggningar och aktörer.

(106)

En anläggning bör uppfylla vissa krav för att godkännas av den behöriga myndigheten. Innan godkännande beviljas, bör den behöriga myndigheten genom ett besök på plats kontrollera om alla krav har uppfyllts. I vissa fall kan inte alla villkor uppfyllas omedelbart, men de återstående bristerna utgör inte någon betydande risk för djurs eller människors hälsa. I sådana fall bör det vara möjligt för den behöriga myndigheten att bevilja ett villkorat godkännande, som följs av ännu ett besök på plats för att kontrollera att framsteg har gjorts. I sådana fall bör den behöriga myndigheten ge de aktörer som driver de berörda anläggningarna nödvändig effektiv vägledning, så att aktören i fråga förstår bristerna och kan planera för ett framgångsrikt åtgärdande.

(107)

Ändamålsenlig spårbarhet är en viktig del i strategin för sjukdomsbekämpning. Det bör införas krav på identifiering och registrering som är specifika för olika arter av hållna landlevande djur och avelsmaterial för att underlätta den effektiva tillämpningen av de bestämmelser för förebyggande och bekämpning av sjukdom som föreskrivs i denna förordning. Dessutom är det viktigt att möjliggöra upprättandet av ett system för identifiering och registrering av de arter för vilka sådana förfaranden för närvarande inte finns eller när förändrade omständigheter och risker motiverar detta.

(108)

För vissa djurarter där det är viktigt att kunna spåra enskilda djur eller grupper bör det krävas ett fysiskt identifieringsmärke. Detta innebär att djuret i fråga förses med ett fysiskt märke, en bricka eller ett mikrochip eller på annat sätt identifieras genom en metod som gör att märkningen kan ses eller upptäckas på eller i dess kropp och inte lätt kan avlägsnas.

(109)

I syfte att säkerställa att systemet för identifiering och registrering fungerar väl samt att säkerställa spårbarhet, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på skyldigheter vad gäller databaser, närmare identifierings- och registreringskrav för olika djurarter, inbegripet undantag och villkor för sådana undantag, samt dokument.

(110)

De administrativa bördorna och kostnaderna bör minska och systemet bör vara flexibelt i fall då spårbarhetskraven kan uppnås på andra sätt än de som anges i denna förordning. Kommissionen bör därför ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget med avseende på undantag från identifierings- och registreringskraven.

(111)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av systemet för identifiering och registrering samt spårbarhet, bör kommissionen ges genomförandebefogenheter att fastställa bestämmelser om tekniska specifikationer för databaser, identifieringsmärken, dokument och format samt tidsfrister.

(112)

Ett viktigt verktyg för att förhindra att en överförbar djursjukdom introduceras och sprids är restriktioner för förflyttningar av djur och produkter som kan överföra sjukdomen. Restriktioner för förflyttningar av djur och produkter kan emellertid få allvarliga ekonomiska konsekvenser och kan störa den inre marknadens sätt att fungera. Sådana restriktioner bör därför endast tillämpas vid behov och i proportion till den aktuella risken. Detta tillvägagångssätt ligger i linje med de principer som fastställs i SPS-avtalet och OIE:s internationella standarder.

(113)

De allmänna krav som fastställs i denna förordning bör tillämpas på alla förflyttningar av djur, t.ex. förbud mot förflyttningar av djur från en anläggning med onormal dödlighet eller andra sjukdomssymtom med obestämd orsak, eller krav på förebyggande av sjukdom under transport.

(114)

I den nuvarande unionslagstiftningen om djurhälsa, avseende förflyttning av landlevande djur och produkter, fastställs harmoniserade bestämmelser främst för sådana förflyttningar mellan medlemsstater, medan medlemsstaterna själva får fastställa nödvändiga krav för förflyttningar inom sina territorier. I konsekvensbedömningen inför antagandet av denna förordning finns en mycket genomarbetad jämförelse mellan den nuvarande situationen och ett alternativ där bestämmelserna för förflyttningar inom medlemsstater också skulle harmoniseras på unionsnivå. Där konstateras att det nuvarande tillvägagångssättet bör bibehållas, eftersom en fullständig harmonisering av alla förflyttningar skulle vara väldigt komplicerad och fördelarna i form av enklare förflyttningar mellan medlemsstaterna inte uppväger de negativa konsekvenser som detta kan ha på möjligheten att bekämpa sjukdomar.

(115)

För djur som flyttas mellan medlemsstaterna bör en uppsättning grundläggande djurhälsokrav gälla. I synnerhet får inte djur flyttas från anläggningar med onormal dödlighet eller sjukdomstecken av okänd orsak. Dödlighet, även onormal, som har samband med vetenskapliga försök som är godkända enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/63/EU (19) och som inte har ett infektiöst ursprung som är kopplat till de förtecknade sjukdomarna, bör dock inte vara ett skäl att förhindra förflyttningar av djur avsedda för vetenskapliga ändamål.

(116)

Denna förordning bör emellertid vara flexibel för att underlätta förflyttning av landlevande djurarter och djurkategorier som utgör en låg risk i fråga om spridning av förtecknade sjukdomar mellan medlemsstater. Vidare bör det finnas ytterligare möjligheter till undantag, då medlemsstater eller aktörer framgångsrikt infört alternativa riskreducerande åtgärder, t.ex. höga biosäkerhetsnivåer och effektiva övervakningssystem.

(117)

Hov- och klövdjur och fjäderfä är grupper av djurarter med stor ekonomisk betydelse och omfattas av särskilda krav för förflyttning enligt den unionslagstiftning som antagits före denna förordning, nämligen rådets direktiv 64/432/EEG (20), 91/68/EEG (21), 2009/156/EG (22), 2009/158/EG (23) och delvis direktiv 92/65/EEG. De viktigaste bestämmelserna för förflyttning av dessa djurarter bör fastställas i denna förordning. De närmare krav som till stor del beror på de sjukdomar som kan överföras genom olika djurarter och djurkategorier bör regleras i senare kommissionsrättsakter, med beaktande av särdragen hos sjukdomarna och de berörda djurarterna och djurkategorierna.

(118)

Eftersom det föreligger en särskilt hög sjukdomsrisk vid uppsamling av hov- och klövdjur och fjäderfä bör antalet uppsamlingar under en enda förflyttning mellan medlemsstater begränsas och särskilda bestämmelser fastställas för att skydda de berörda djurens hälsa och förhindra spridning av överförbara djursjukdomar. Uppsamlingar kan ske vid anläggningar som godkänts för detta ändamål eller, om det tillåts av en ursprungsmedlemsstat, med ett transportmedel, t.ex. en lastbil, som samlar in djur från olika platser i medlemsstaten.

(119)

Beroende på de förtecknade sjukdomarna och de förtecknade arterna i fråga bör det fastställas särskilda djurhälsokrav för vissa andra djurarter än hållna hov- och klövdjur och fjäderfä. Det har också fastställts bestämmelser för dessa arter i den lagstiftning som tillämpades före denna förordning, särskilt i direktiv 92/65/EEG. I detta direktiv fastställs särskilda bestämmelser för förflyttning av djurarter, inklusive bin, humlor, apor, hundar och katter, och denna förordning bör därför innehålla en rättslig grund för antagandet av delegerade akter och genomförandeakter med särskilda bestämmelser för förflyttning av dessa djurarter.

(120)

Avgränsade anläggningar, som vanligtvis används för att hålla försöksdjur eller djurparksdjur, har normalt sett en hög biosäkerhetsnivå och en gynnsam och välkontrollerad hälsostatus samt färre förflyttningar eller förflyttningar enbart inom dessa anläggningar. Status som avgränsad anläggning, som aktörer kan ansöka om på frivillig basis, infördes för första gången i direktiv 92/65/EEG, där det fastställs bestämmelser och krav för godkännande samt krav avseende förflyttning för godkända organ, institut och centrum. Det system som därmed upprättades gör det möjligt för dessa anläggningar att utbyta djur sinsemellan med färre krav avseende förflyttning, samtidigt som hälsogarantier inom kretsen av avgränsade anläggningar tillhandahålls. Systemet har därför blivit allmänt accepterat av aktörerna och används som ett frivilligt alternativ. Därför bör begreppet avgränsade anläggningar bevaras och bestämmelser för förflyttning mellan dessa anläggningar bör fastställas i denna förordning.

(121)

För vetenskapliga ändamål, t.ex. forskning eller diagnostik, och särskilt för ändamål som godkänts i enlighet med direktiv 2010/63/EU, kan det vara nödvändigt att flytta djur som inte uppfyller de allmänna djurhälsokraven i denna förordning och utgör en större djurhälsorisk. Dessa typer av förflyttningar bör inte förbjudas eller begränsas på ett otillbörligt sätt i denna förordning, eftersom det skulle kunna hindra forskning som i övrigt är tillåten och försena vetenskapens framåtskridande. Det är trots detta nödvändigt att bestämmelser fastställs i denna förordning, så att förflyttningar av dessa djur sker på ett säkert sätt.

(122)

Förflyttningsmönstren för cirkusdjur, djur som hålls i djurparker, djur som är avsedda för utställningar och vissa andra djur avviker ofta från förflyttningsmönstren för andra hållna arter. Särskild hänsyn bör tas när unionsbestämmelser om förflyttning av sådana djur anpassas, med beaktande av specifika risker och alternativa riskreducerande åtgärder.

(123)

I syfte att säkerställa att målen i skälen 112–122 i denna förordning uppnås, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på åtgärder för förebyggande av sjukdom vid transport, särskilda bestämmelser för förflyttning av vissa djurarter och för särskilda omständigheter, t.ex. uppsamling eller avvisade sändningar, samt särskilda krav eller undantag för andra typer av förflyttningar, t.ex. förflyttning för vetenskapliga ändamål.

(124)

I syfte att säkerställa möjligheten att tillämpa särskilda bestämmelser för förflyttning när de generella bestämmelserna för förflyttning är otillräckliga eller olämpliga för att begränsa spridning av en viss sjukdom, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa särskilda bestämmelser för förflyttning under en begränsad tidsperiod.

(125)

Förflyttningar av hållna landlevande djur mellan medlemsstater bör uppfylla de krav som är tillämpliga för sådana förflyttningar. De djurarter som utgör en hälsorisk och har en större ekonomisk betydelse bör åtföljas av ett djurhälsointyg som den behöriga myndigheten utfärdat.

(126)

I den mån det är tekniskt, praktiskt och ekonomiskt genomförbart bör den tekniska utvecklingen användas för att minska aktörernas och de behöriga myndigheternas administrativa bördor för intyg och anmälan, genom att informationsteknik används för att ersätta pappersdokumentationen och förenkla anmälningsförfarandena samt att i möjligaste mån använda sådan teknik för flera ändamål.

(127)

Om det inte krävs ett djurhälsointyg utfärdat av den behöriga myndigheten, bör en aktör som flyttar djur till andra medlemsstater utfärda en egenförsäkran som bekräftar att djuren uppfyller kraven för förflyttning i denna förordning.

(128)

I syfte att säkerställa att målen i skälen 125, 126 och 127 i denna förordning uppnås, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på bestämmelser om djurhälsointygs innehåll, skyldighet att lämna uppgifter, undantag från kravet på djurhälsointyg, särskilda bestämmelser för intyg och officiella veterinärers skyldighet att utföra lämpliga kontroller innan de undertecknar ett djurhälsointyg.

(129)

Det är nödvändigt att förflyttningar av djur och avelsmaterial mellan medlemsstater och i vissa fall inom medlemsstaternas nationella territorier anmäls för att säkerställa spårbarhet för de berörda djuren och avelsmaterialen, när dessa förflyttningar kan kopplas till en risk för spridning av överförbara djursjukdomar. Därför bör sådana förflyttningar anmälas och registreras genom ett integrerat veterinärdatasystem (Traces-systemet). Genom Traces-systemet integreras de datoriserade system som föreskrivs i artikel 20 i direktiv 90/425/EEG och i rådets beslut 92/438/EEG (24) i en gemensam arkitektur, på grundval av kommissionens beslut 2003/24/EG (25) och 2004/292/EG (26).

(130)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av de bestämmelser som fastställs i denna förordning om djurhälsointyg och anmälan av förflyttning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa bestämmelser om förlagor till djurhälsointyg, egenförsäkran, format och tidsfrister för anmälan av förflyttning för både landlevande och vattenlevande djur, avelsmaterial och i förekommande fall produkter av animaliskt ursprung.

(131)

Förflyttningar av sällskapsdjur är av sådan art att de utgör en djurhälsorisk som skiljer sig betydligt från andra hållna djurs. Särskilda, mindre stränga bestämmelser för sådana förflyttningar bör därför fastställas i denna förordning. Sådana mindre stränga bestämmelser är dock endast motiverade, om sällskapsdjuret verkligen åtföljer sin ägare under ägarens förflyttning eller under en begränsad period därefter, och om högst fem sällskapsdjur enligt del A i bilaga I förflyttas samtidigt tillsammans med sin ägare. I syfte att säkerställa att sällskapsdjur inte utgör en betydande risk för spridning av överförbara djursjukdomar och i syfte att klargöra i vilka undantagsfall fler än fem sällskapsdjur får åtfölja ägaren, eller när sällskapsdjuret ska förflyttas inom en längre tidsperiod före eller efter ägarens förflyttning, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på närmare bestämmelser för förflyttningar av dessa djur. I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av de djurhälsokrav som fastställs i denna förordning vad gäller förflyttningar av sällskapsdjur, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa de bestämmelser om åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom som ska vidtas vid sådana förflyttningar.

(132)

Vilda djur kan av olika skäl utgöra en risk för djurs och människors hälsa, t.ex. om de flyttas till en anläggning eller från en miljö till en annan miljö. Det kan behöva vidtas lämpliga förebyggande åtgärder för förflyttning av dessa djur för att undvika spridning av överförbara djursjukdomar. I syfte att säkerställa att vilda djur inte utgör en betydande risk för spridning av överförbara djursjukdomar, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ytterligare krav avseende förflyttningar av vilda landlevande djur.

(133)

Avelsmaterial kan utgöra en liknande risk för spridning av överförbara djursjukdomar till levande djur. Dessutom har produktionen av avelsmaterial särdrag som har samband med de höga hälsokraven för avelsdjur och som fordrar strängare eller särskilda djurhälsokrav för donatordjuren. I syfte att säkerställa säker förflyttning av avelsmaterial, bibehålla den förväntade höga hälsostandarden och beakta viss särskild användning av sådana produkter, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på de närmare kraven avseende förflyttning av avelsmaterial från vissa djurarter, speciella krav, t.ex. vad gäller förflyttning för vetenskapliga ändamål, och undantag från kravet på djurhälsointyg.

(134)

Produkter av animaliskt ursprung kan utgöra en risk för spridning av överförbara djursjukdomar. De krav på livsmedelssäkerhet för produkter av animaliskt ursprung som föreskrivs i unionslagstiftningen säkerställer god hygienpraxis och minskar djurhälsoriskerna med sådana produkter. För vissa typer av produkter bör dock särskilda djurhälsoåtgärder, t.ex. åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom, fastställas i denna förordning för att säkerställa att produkter av animaliskt ursprung inte sprider djursjukdomar. I syfte att säkerställa säker förflyttning av produkter av animaliskt ursprung i dessa särskilda fall, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av de närmare kraven avseende förflyttningar av produkter av animaliskt ursprung vad gäller vidtagna åtgärder för sjukdomsbekämpning, skyldigheter avseende djurhälsointyg och undantag från dessa bestämmelser, när risken med sådana förflyttningar och de befintliga riskreducerande åtgärderna tillåter det.

(135)

När medlemsstaterna vidtar nationella åtgärder avseende förflyttningar av djur och avelsmaterial eller beslutar att vidta nationella åtgärder för att begränsa effekterna av andra överförbara djursjukdomar än de förtecknade sjukdomarna inom sitt territorium, bör dessa nationella åtgärder inte strida mot de bestämmelser om den inre marknaden som fastställs i unionslagstiftningen. Det är därför lämpligt att fastställa ramarna för sådana nationella åtgärder och se till att de håller sig inom de fastställda gränser som tillåts enligt unionsrätten.

(136)

Det är nödvändigt att registrera och godkänna vattenbruksanläggningar för att den behöriga myndigheten ska kunna utföra lämplig övervakning och för att förebygga, bekämpa och utrota överförbara djursjukdomar. Enligt direktiv 2006/88/EG ska alla anläggningar som flyttar vattenlevande djur godkännas. Systemet för godkännande bör bibehållas i denna förordning, trots att det i förordningen på vissa officiella unionsspråk används andra termer för detta system för godkännande än de som används i direktiv 2006/88/EG.

(137)

När vattenbruksdjur som är föremål för åtgärder för sjukdomsbekämpning slaktas och bearbetas kan överförbara djursjukdomar spridas, t.ex. genom att utloppsvatten som innehåller patogener släpps ut från bearbetningsanläggningar. Det är därför nödvändigt att godkänna bearbetningsanläggningar som uppfyller de riskreducerande åtgärderna för sådan slakt- och bearbetningsverksamhet. Denna förordning bör därför föreskriva godkännande av livsmedelsanläggningar för sjukdomskontroll av vattenlevande djur.

(138)

För att säkerställa allmänhetens tillgång till aktuella uppgifter om registrerade och godkända anläggningar bör den behöriga myndigheten upprätta och föra ett register över sådana anläggningar. Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen med avseende på de uppgifter som ska ingå i register över vattenbruksanläggningar och kraven på journalföring för vattenbruksanläggningar och transportörer.

(139)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av de bestämmelser som fastställs i denna förordning om registrering och godkännande av vattenbruksanläggningar och livsmedelsanläggningar för sjukdomskontroll av vattenlevande djur samt journalföring och register över anläggningar, bör kommissionen ges genomförandebefogenheter att fastställa bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter, undantag och andra genomförandebestämmelser i detta avseende.

(140)

Eftersom det i de flesta fall inte är möjligt att individuellt identifiera vattenlevande djur, är journalföring på vattenbruksanläggningar och livsmedelsanläggning för sjukdomskontroll av vattenlevande djur samt av transportörer ett grundläggande verktyg för att säkerställa att vattenlevande djur kan spåras. Journalföring är också ett värdefullt redskap vid övervakningen av anläggningarnas hälsotillstånd.

(141)

Precis som för landlevande djur är det nödvändigt att fastställa harmoniserade bestämmelser om förflyttning av vattenlevande djur, inklusive bestämmelser om djurhälsointyg och anmälan av förflyttning.

(142)

I direktiv 2006/88/EG fastställs bestämmelser för förflyttningar av vattenlevande djur som gäller både inom och mellan medlemsstater. Den avgörande faktorn vad gäller bestämmelser för förflyttning av vattenlevande djur är hälsostatusen med avseende på de förtecknade sjukdomarna i destinationsmedlemsstaten, destinationszonen eller destinationsanläggningskretsen.

(143)

I tillämpningsområdet för direktiv 2006/88/EG ingår emellertid inte vilda vattenlevande djur som tas upp eller fångas för att ingå direkt i livsmedelskedjan. Å andra sidan återfinns de inom tillämpningsområdet för denna förordning, men de undantas från definitionen av vattenbruksdjur. Därför bör det i denna förordning fastställas möjliga åtgärder för sådana vattenlevande djur, där de risker som föreligger motiverar det, med beaktande av åtgärdernas proportionalitet.

(144)

Den princip som förklaras i skäl 142 bör också gälla för förflyttningar av vattenlevande djur som inte definieras som vattenbruksdjur men som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Detta gäller särskilt vattenlevande djur med okänd hälsostatus eller bekräftad sjukdomsstatus, oberoende av deras slutanvändning. Eftersom förflyttningar av levande vilda vattenlevande djur med okänd hälsostatus eller bekräftad sjukdomsstatus som är avsedda att användas som livsmedel också kan utgöra en risk för spridning av förtecknade eller nya sjukdomar, bör samma regelsystem gälla för dem. Detta innefattar sådana vilda vattenlevande djur som tas upp eller fångas för att användas som livsmedel och förflyttas eller hålls tillfälligt i väntan på slakt.

(145)

Oproportionella restriktioner vad gäller förflyttningar och onödiga administrativa bördor för anläggningar och aktörer inom den kommersiella fiskerisektorn bör dock undvikas. Följaktligen bör reglerna i fråga, i fall med vilda vattenlevande djur som är avsedda att användas som livsmedel, i princip endast tillämpas på förflyttningar av vilda vattenlevande djur som utgör en betydande risk för spridning av förtecknade eller nya sjukdomar till medlemsstater, zoner eller anläggningskretsar som har förklarats fria från vissa förtecknade sjukdomar eller är föremål för utrotningsprogram avseende dessa sjukdomar.

(146)

För att uppmuntra medlemsstater att förbättra de vattenlevande djurpopulationernas hälsostatus bör vissa anpassningar och större flexibilitet införas i denna förordning.

(147)

I syfte att säkerställa kontrollen av förflyttningar av vattenlevande djur, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på åtgärder för förebyggande av sjukdom tillämpliga på transport, särskilda bestämmelser som är tillämpliga på förflyttningar av vissa kategorier av vattenlevande djur för olika ändamål, särskilda krav eller undantag för vissa typer av förflyttningar, t.ex. förflyttningar för vetenskapliga ändamål, och ytterligare krav avseende förflyttningar av vilda vattenlevande djur.

(148)

I syfte att säkerställa möjligheten till tillfälliga undantag och särskilda krav avseende förflyttningar av vattenlevande djur när de bestämmelser om förflyttning som fastställs i denna förordning är otillräckliga eller olämpliga för att begränsa spridning av en viss förtecknad sjukdom, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa särskilda bestämmelser för förflyttning eller undantag under en begränsad tidsperiod.

(149)

Unionens vattenbruksproduktion omfattar många olika arter och produktionssystem och denna diversifiering ökar snabbt. Detta kan kräva att nationella åtgärder antas i medlemsstaterna mot andra sjukdomar än de som är förtecknade sjukdomar i enlighet med denna förordning. Dessa nationella åtgärder bör dock vara motiverade, nödvändiga och proportionella med hänsyn till de eftersträvade målen. Dessutom bör de inte påverka förflyttningar mellan medlemsstater, om detta inte är nödvändigt för att förhindra introduktion av sjukdomen eller för att bekämpa dess spridning. Nationella åtgärder som påverkar handeln mellan medlemsstater bör vara godkända och regelbundet ses över på unionsnivå.

(150)

För närvarande berör de förtecknade sjukdomarna endast i mycket begränsad utsträckning andra djurarter än de som definieras i denna förordning som landlevande och vattenlevande arter enligt denna förordning, t.ex. reptiler, amfibier och insekter. Det är därför inte lämpligt att kräva att alla bestämmelser i denna förordning ska tillämpas på dessa djurarter. Om en sjukdom som berör andra arter än landlevande och vattenlevande arter skulle förtecknas, bör emellertid de relevanta djurhälsokraven i denna förordning tillämpas på dessa arter för att säkerställa att lämpliga och proportionella åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom kan vidtas.

(151)

I syfte att säkerställa möjligheten att fastställa bestämmelser för förflyttning av de djur som varken definieras som landlevande eller vattenlevande i denna förordning samt av avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung som härrör från sådana djur när en risk motiverar det, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på registrering och godkännande av anläggningar, journalföring och register, identifiering, registrering och spårbarhet, krav avseende förflyttning, djurhälsointyg och egenförsäkran samt skyldigheten att anmäla förflyttning av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung av dessa arter.

(152)

Om det är nödvändigt för att säkerställa enhetliga villkor för tillämpningen av djurhälsokraven för dessa andra djurarter samt avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung som härrör från dessa, bör kommissionen ges genomförandebefogenheter att fastställa närmare bestämmelser om dessa krav.

(153)

För att förhindra att förtecknade sjukdomar och nya sjukdomar introduceras i unionen är det nödvändigt att ha effektiva bestämmelser vad gäller införsel till unionen av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung som kan överföra sådana sjukdomar.

(154)

För att garantera hälsostatusen i unionen fastställs i denna förordning bestämmelser om förflyttningar av djur och produkter inom unionen. För att inte äventyra denna status är det lämpligt att fastställa villkor för införsel av djur och produkter till unionen som inte är mindre stränga än de villkor som är tillämpliga på förflyttningar inom unionen.

(155)

För att säkerställa att djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung från tredjeländer och territorier uppfyller de djurhälsokrav som ger garantier som är likvärdiga med unionslagstiftningen är det viktigt att de är föremål för lämplig kontroll av de behöriga myndigheterna i tredjeländer eller territorier från vilka de exporteras till unionen. Om lämpligt bör hälsostatusen i ett ursprungstredjeland eller ursprungsterritorium kontrolleras, innan djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung får föras in i unionen därifrån. Följaktligen bör endast de tredjeländer och territorier som kan visa att de uppfyller djurhälsostandarderna för införsel av djur och produkter till unionen få exportera dem till unionen och förtecknas för detta ändamål.

(156)

För vissa djurarter och djurkategorier, visst avelsmaterial och vissa produkter av animaliskt ursprung har det inte upprättats några unionsförteckningar över tredjeländer och territorier från vilka införsel till unionen är tillåten i de unionsakter som antagits före denna förordning. I sådana fall, i avvaktan på att bestämmelser antas enligt denna förordning, får medlemsstaterna fastställa från vilka länder och territorier som djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung får föras in på deras territorier. Vid fastställandet bör medlemsstaterna beakta de kriterier som föreskrivs i denna förordning för unionsförteckningar över tredjeländer och territorier.

(157)

För att säkerställa att de djurhälsokrav för införsel till unionen som anges i denna förordning är uppfyllda och att de är i linje med principerna i OIE:s hälsokodexar för djur, bör alla djur, allt avelsmaterial och alla produkter av animaliskt ursprung som förs in till unionen åtföljas av ett djurhälsointyg som utfärdats av den behöriga myndigheten i ursprungstredjelandet eller ursprungsterritoriet och som bekräftar att samtliga djurhälsokrav för införsel till unionen är uppfyllda. Undantag från denna bestämmelse bör emellertid tillåtas för varor som utgör en låg djurhälsorisk.

(158)

Det kan vara tillräckligt med djurhälsointyg, men i unionslagstiftningen krävs ofta intyg för andra ändamål, t.ex. för att intyga att djur eller produkter uppfyller krav för folkhälsa eller djurskydd. Detta måste beaktas. För att minimera de administrativa bördorna och kostnaderna bör dessa djurhälsointyg också få innehålla uppgifter som krävs enligt annan unionslagstiftning om livsmedels- och fodersäkerhet samt om djurskydd.

(159)

Sjukdomar kan spridas på andra sätt än genom djur, avelsmaterial, produkter av animaliskt ursprung samt animaliska biprodukter och framställda produkter. Till exempel kan fordon, transportbehållare, hö, halm, växtprodukter samt material som kan ha varit i kontakt med smittade djur och utrustning också sprida sjukdom. Vid behov bör åtgärder vidtas för att förhindra att sjukdomar överförs på dessa sätt.

(160)

I syfte att säkerställa en lämplig detaljnivå för importkraven bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF- delegeras till kommissionen med avseende på antagande av kompletterande bestämmelser för godkännande av anläggningar i tredjeländer och territorier och undantag, djurhälsokrav för införsel till unionen av sändningar från tredjeländer och territorier samt djurhälsokrav för sjukdomsagens, andra material, transportmedel och utrustning som kan överföra djursjukdomar.

(161)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av djurhälsokraven för införsel till unionen av sändningar av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa bestämmelser om bl.a. förteckningar över tredjeländer och territorier från vilka det är tillåtet att till unionen föra in djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung samt innehåll i och förlagor till djurhälsointyg.

(162)

Tidigare erfarenheter har visat att det, när ett utbrott av en allvarlig sjukdom inträffar i de medlemsstater, tredjeländer eller territorier från vilka djur eller produkter förs in till unionen, omedelbart måste vidtas åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdomar för att förhindra dess introduktion och begränsa dess spridning. En sådan nödsituation kan omfatta förtecknade sjukdomar, nya sjukdomar eller andra djurhälsofaror. I detta sammanhang bör det klargöras vilka av de åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom som fastställs i denna förordning som får användas vid förekomst av en förtecknad eller ny sjukdom eller fara. I alla dessa fall är det mycket viktigt att åtgärder kan vidtas snabbt och utan dröjsmål. Eftersom sådana åtgärder skulle begränsa förflyttningar inom eller till unionen, bör de om möjligt genomföras på unionsnivå.

(163)

I syfte att säkerställa en verkningsfull och snabb reaktion på nya risker bör kommissionen ges genomförandebefogenheter att fastställa nödåtgärder.

(164)

Kommissionen bör anta genomförandeakter med omedelbar verkan i vederbörligen motiverade fall, som gäller bl.a. åtgärder med avseende på nya sjukdomar, anskaffning, tillgång, lagring, leverans och andra förfaranden avseende unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens, fastställande av särskilda åtgärder för sjukdomsbekämpning och undantag under en begränsad tidsperiod, särskilda bestämmelser för förflyttning av landlevande och vattenlevande djur under en begränsad tidsperiod, nödåtgärder samt upptagande av tredjeländer och territorier för införsel till unionen på förteckningen.

(165)

I denna förordning fastställs allmänna och särskilda bestämmelser för förebyggande och bekämpning av överförbara djursjukdomar, samtidigt som ett harmoniserat tillvägagångssätt vad gäller djurhälsa i hela unionen säkerställs. Inom vissa områden, t.ex. allmänna ansvarsområden för djurhälsa, anmälan, övervakning, registrering och godkännande eller spårbarhet, bör medlemsstaterna få tillåtelse eller uppmuntras att tillämpa kompletterande eller strängare åtgärder. Sådana nationella åtgärder bör endast tillåtas, om de inte äventyrar djurhälsomålen i denna förordning och inte strider mot de bestämmelser som fastställs däri samt under förutsättning att de inte förhindrar förflyttningar av djur eller produkter mellan medlemsstaterna, förutom om det är nödvändigt för att förhindra introduktion av sjukdomar eller för att bekämpa deras spridning.

(166)

De nationella åtgärder som avses i skäl 165 bör omfattas av ett förenklat anmälningsförfarande för att minska den administrativa bördan. Erfarenheten har visat att det allmänna anmälningsförfarande som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG (27) har varit ett viktigt verktyg för att styra och förbättra kvaliteten på de nationella tekniska föreskrifterna – vad gäller ökad insyn, lättlästhet och effektivitet – på områden som inte eller bara delvis har harmoniserats. Därför bör detta allmänna anmälningsförfarande tillämpas.

(167)

För närvarande fastställs unionsbestämmelser om djurhälsa i följande rättsakter från Europaparlamentet och rådet och i rättsakter som kommissionen senare antagit i enlighet med dem:

(168)

I denna förordning fastställs bestämmelser om identifiering och registrering av nötkreatur, men bestämmelser om märkning av nötkött ligger utanför dess tillämpningsområde. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 (52) innehåller bestämmelser om identifiering och registrering av nötkreatur och bestämmelser om märkning av nötkött. Den bör således ändras på så sätt att bestämmelserna om identifiering och registrering av nötkreatur upphävs medan bestämmelserna om märkning av nötkött måste fortsätta att gälla.

(169)

I befintliga förordningar om upprättande av system för identifiering och registrering av nötkreatur, får och getter föreskrivs att medlemsstaterna ska genomföra lämpliga och effektiva kontrollåtgärder så att tillförlitligheten för åtgärderna i denna lagstiftning garanteras. Sådana lämpliga och effektiva offentliga kontrollåtgärder bör också bibehållas i framtiden. Denna förordning ingår i paketet Smartare regler för säkrare livsmedel, men innehåller inga bestämmelser om offentliga kontroller, eftersom sådana bestämmelser bör fastställas inom ramen för den föreslagna övergripande lagstiftningen om offentliga kontroller. Även om de föreslagna nya övergripande bestämmelserna om offentliga kontroller inte skulle träda i kraft samtidigt som denna förordning, skulle kommissionen emellertid genom de befintliga övergripande bestämmelserna om offentliga kontroller kunna säkerställa en motsvarande kontrollnivå.

(170)

De bestämmelser som fastställs i de rättsakter som avses i skäl 167 ska ersättas med denna förordning och med rättsakter som kommissionen senare antar i enlighet med denna förordning. Följaktligen bör rättsakterna upphävas. För att säkerställa att rättsläget förblir tydligt och utan luckor bör upphävandet dock börja gälla först när de relevanta delegerade akterna och genomförandeakterna antas i enlighet med denna förordning. Kommissionen måste därför ges befogenhet att fastställa de datum då upphävandet av dessa rättsakter får verkan, samtidigt som lagstiftaren bör fastställa en tidsfrist.

(171)

Följande rådsrättsakter på djurhälsoområdet är föråldrade och bör uttryckligen upphävas för att tydlighet i unionslagstiftningen ska uppnås: Council Decision 78/642/EEC (ej översatt till svenska) (53), Council Directive 79/110/EEC (ej översatt till svenska) (54), Council Directive 81/6/EEC (ej översatt till svenska) (55), rådets beslut 89/455/EEG (56), rådets direktiv 90/423/EEG (57), rådets beslut 90/678/EEG (58), rådets direktiv 92/36/EEG (59) samt rådets direktiv 98/99/EG (60).

(172)

Kraven i denna förordning bör inte gälla förrän de viktigaste delegerade akterna och genomförandeakterna har antagits av kommissionen i enlighet med denna förordning, vilket ger en period på 24 månader från antagandet av de viktigaste akterna fram till det datum då de börjar tillämpas, under vilken medlemsstaterna och aktörerna vederbörligen kan anpassa sig till de nya bestämmelserna. Dessutom är det lämpligt att föreskriva en period på minst 36 månader för kommissionen att utarbeta dessa nya bestämmelser.

(173)

I syfte att säkerställa rättssäkerhet vad gäller tillämpningen av bestämmelser för identifiering och registrering av djur och åtgärder för sjukdomsbekämpning avseende vissa djursjukdomar och zoonoser, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på det datum då förordning (EG) nr 21/2004 samt direktiven 92/66/EEG, 2000/75/EG, 2001/89/EG, 2002/60/EG, 2003/85/EG, 2005/94/EG och 2008/71/EG upphör att gälla, samtidigt som en tidsfrist i det avseendet bör fastställas i denna förordning.

(174)

I linje med det förebyggande förhållningssätt till djurhälsa som främjas i denna förordning bör de särskilda åtgärder avseende salmonella som gällde levande djur vid transport till Sverige och Finland före den 20 april 2016 fortsätta att gälla och förordning (EG) nr 2160/2003 bör ändras i enlighet med detta.

(175)

Med tanke på att förordning (EU) nr 576/2013 nyligen antogs är det önskvärt att möjliggöra en lång övergångsperiod innan de motsvarande bestämmelserna i den här förordningen börjar gälla.

(176)

De genomförandebefogenheter som fastställs i den här förordningen bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (61).

(177)

Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(178)

Denna förordning bör inte orsaka orimliga administrativa bördor eller ekonomiska konsekvenser för små och medelstora företag. På grundval av samråd med berörda parter beaktas i denna förordning små och medelstora företags särskilda situation. Ett möjligt allmänt undantag från kraven i denna förordning för sådana företag har inte övervägts, med tanke på den offentliga politikens mål att skydda djurs och människors hälsa. Ett antal undantag från de olika kraven i denna förordning för sådana företag bör dock fastställas, med beaktande av de aktuella riskerna.

(179)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa djurhälsobestämmelser för djur, avelsmaterial, produkter av animaliskt ursprung, animaliska biprodukter och framställda produkter i den mån de inte omfattas av särskilda bestämmelser i unionslagstiftningen samt andra material som eventuellt är förknippade med spridningen av överförbara djursjukdomar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå genom en gemensam och samordnad rättslig ram för djurhälsa, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

Prioritering och kategorisering av sjukdomar som berör unionen och fastställandet av ansvarsområden för djurhälsa (del I: artiklarna 1–17).

b)

Tidigt påvisande, anmälan och rapportering av sjukdomar, övervakning, utrotningsprogram och sjukdomsfri status (del II: artiklarna 18–42).

c)

Medvetenhet om, beredskap inför och bekämpning av sjukdom (del III: artiklarna 43–83).

d)

Registrering och godkännande av anläggningar och transportörer, förflyttningar och spårbarhet av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung inom unionen (del IV: artiklarna 84–228 och del VI: artiklarna 244–248 och 252–256).

e)

Införsel av djur, avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung till unionen och export av sådana sändningar från unionen (del V: artiklarna 229–243 och del VI: artiklarna 244–246 och 252–256).

f)

Förflyttning av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte till en medlemsstat från en annan medlemsstat eller från tredjeland eller ett territorium (del VI: artiklarna 244–256).

g)

Nödåtgärder som ska vidtas vid en nödsituation avseende sjukdom (del VI: artiklarna 257–262).

a)

syftar till att säkerställa

b)

beaktar

a)

hållna och vilda djur,

b)

avelsmaterial,

c)

produkter av animaliskt ursprung,

d)

animaliska biprodukter och framställda produkter, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i förordning (EG) nr 1069/2009,

e)

lokaler, transportmedel, utrustning och alla andra infektionsvägar samt material som är förknippade eller potentiellt förknippade med spridning av överförbara djursjukdomar.

a)

beslut nr 1082/2013/EU,

b)

förordning (EG) nr 999/2001,

c)

direktiv 2003/99/EG,

d)

förordning (EG) nr 2160/2003.

a)

landlevande djur och djur som inte är landlevande men som kan överföra sjukdomar som drabbar landlevande djur,

b)

avelsmaterial från landlevande djur,

c)

produkter av animaliskt ursprung från landlevande djur.

a)

vattenlevande djur och djur som inte är vattenlevande men som kan överföra sjukdomar som drabbar vattenlevande djur,

b)

produkter av animaliskt ursprung från vattenlevande djur.

a)

andra djur,

b)

avelsmaterial och produkter av animaliskt ursprung från de andra djur som avses i led a.

a)

fisk som tillhör överklassen Agnatha och klasserna Chondrichthyes, Sarcopterygii och Actinopterygii,

b)

vattenlevande blötdjur som tillhör stammen Mollusca,

c)

vattenlevande kräftdjur som tillhör understammen Crustacea.

a)

produktion av

b)

vidmakthållande av stammen av fjädervilt,

c)

uppfödning av fåglar som används för de typer av produktion som avses i leden a och b.

a)

inte syftar till försäljning eller någon annan form av överlåtelse av äganderätten till sällskapsdjuret i fråga, och

b)

är en del av sällskapsdjursägarens förflyttning

a)

en djurpopulation, eller

b)

en anläggning, en zon, en anläggningskrets, ett transportmedel eller någon annan lokal, fastighet eller plats.

a)

hushåll där sällskapsdjur hålls,

b)

veterinärmottagningar eller veterinärkliniker.

a)

sädesvätska, oocyter och embryon avsedda för artificiell reproduktion,

b)

kläckägg.

a)

livsmedel av animaliskt ursprung, inklusive honung och blod,

b)

levande tvåskaliga blötdjur, levande tagghudingar, levande manteldjur och levande marina snäckor avsedda att användas som livsmedel, och

c)

andra djur än de som avses i led b avsedda att beredas i syfte att levereras levande till konsumenten.

a)

avelsmaterial,

b)

produkter av animaliskt ursprung,

c)

animaliska biprodukter och framställda produkter.

a)

ett djur,

b)

djuren i

a)

för landlevande djur, ett område inom en medlemsstat, ett tredjeland eller territorium med en exakt geografisk avgränsning, med en subpopulation av djur med en bestämd hälsostatus vad gäller en specifik sjukdom eller specifika sjukdomar som är föremål för lämpliga åtgärder för övervakning, sjukdomsbekämpning och biosäkerhet,

b)

för vattenlevande djur, ett sammanhängande hydrologiskt system med en bestämd hälsostatus vad gäller en specifik sjukdom eller specifika sjukdomar, vilket bildar

a)

när det gäller sädesvätska, en anläggning där sädesvätska samlas in, produceras, bearbetas eller lagras,

b)

när det gäller oocyter och embryon, en grupp yrkesverksamma eller en byggnad som övervakas av en ansvarig veterinär som är behörig att utföra insamling, produktion, bearbetning och lagring av oocyter och embryon,

c)

när det gäller kläckägg, ett kläckeri.

a)

kläckägg,

b)

dagsgamla kycklingar eller nykläckta fågelungar av andra arter.

a)

som hålls eller föds upp för utställningar, utbildning, bevarande av arter eller forskning,

b)

som hålls avgränsade och åtskilda från den omgivande miljön, och

c)

som är föremål för djurhälsoåtgärder avseende övervakning och biosäkerhet.

a)

dessa förtecknade sjukdomar, nämligen

b)

de förtecknade sjukdomar som är upptagna i förteckningen i bilaga II.

a)

samtliga följande kriterier:

b)

uppfylla åtminstone ett av följande kriterier:

a)

är en följd av att ett befintligt sjukdomsagens utvecklats eller förändrats,

b)

är en känd sjukdom som sprids till ett nytt geografiskt område, en ny art eller en ny population,

c)

diagnostiseras för första gången i unionen, eller

d)

orsakas av ett oidentifierat eller tidigare oidentifierat sjukdomsagens.

a)

Sjukdomsprofilen, som ska omfatta följande:

b)

Sjukdomens inverkan på följande områden:

c)

Sjukdomens potential att framkalla en krissituation och dess eventuella användning i bioterrorism.

d)

Genomförbarheten av, tillgången till och effektiviteten hos följande åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom:

e)

Konsekvenser av åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdom vad gäller

a)

Mottagligheten hos den djurpopulation som riskerar att utsättas för smittan.

b)

Hur lång de berörda djurens inkubationstid och smittsamma period är.

c)

Om djuren kan bära på dessa specifika sjukdomar.

a)

de är mottagliga för en specifik förtecknad sjukdom eller vetenskapliga belägg visar att de sannolikt är mottagliga, eller

b)

de är smittbärande arter eller reservoarer för sjukdomen eller vetenskapliga belägg visar att de sannolikt är det.

a)

den berörda förtecknade sjukdomen för vilken den berörda djurarten eller gruppen av djurarter har tagits med i förteckningen har strukits från förteckningen över sjukdomar, eller

b)

vetenskapliga belägg visar att den berörda arten eller gruppen av arter inte längre uppfyller de kriterier som anges i punkt 3.

a)

När det gäller förtecknade sjukdomar som normalt inte förekommer inom unionen och för vilka omedelbara utrotningsåtgärder ska vidtas så snart de påvisas, ska om relevant följande bestämmelser tillämpas:

För dessa förtecknade sjukdomar ska om lämpligt de åtgärder som avses i led b samt om relevant leden d och e också tillämpas.

b)

När det gäller förtecknade sjukdomar som ska bekämpas i samtliga medlemsstater med målet att utrota dem i hela unionen, ska om relevant följande bestämmelser tillämpas:

För dessa förtecknade sjukdomar ska om relevant de åtgärder som avses i leden d och e också tillämpas.

c)

När det gäller förtecknade sjukdomar som har relevans för vissa medlemsstater och för vilka åtgärder behövs för att förhindra spridning till delar av unionen som är officiellt sjukdomsfria eller har utrotningsprogram för den berörda förtecknade sjukdomen, ska om relevant följande bestämmelser tillämpas:

För dessa förtecknade sjukdomar ska om relevant de åtgärder som avses i leden d och e också tillämpas.

d)

När det gäller förtecknade sjukdomar för vilka åtgärder är nödvändiga för att förhindra spridning i samband med införsel till unionen eller förflyttningar mellan medlemsstaterna, ska om relevant följande bestämmelser tillämpas:

De förtecknade sjukdomar som avses i leden a, b och c ska även anses som förtecknade sjukdomar enligt detta led, samt de som avses i led e, om den risk som sjukdomen i fråga utgör på ett effektivt och proportionellt sätt kan minskas genom åtgärder avseende förflyttningar av djur och produkter.

e)

När det gäller förtecknade sjukdomar för vilka det finns ett behov av övervakning inom unionen, ska om relevant följande bestämmelser tillämpas:

De förtecknade sjukdomar som avses i leden a, b och c ska även anses som förtecknade sjukdomar enligt detta led.

a)

när det gäller hållna djur och produkter som de har ansvar för, ansvara för

b)

om lämpligt vidta sådana biosäkerhetsåtgärder, med avseende på hållna djur och produkter som de har ansvar för, som krävs för

c)

om lämpligt vidta biosäkerhetsåtgärder med avseende på vilda djur.

a)

fysiska skyddsåtgärder, som kan omfatta

b)

skötselåtgärder, vilka kan inbegripa

a)

djursjukdomar, inklusive sådana som kan överföras till människor,

b)

principer för biosäkerhet,

c)

samspelet mellan djurhälsa, djurskydd och människors hälsa,

d)

god praxis i fråga om djurhållning för de djurarter som de har hand om,

e)

resistens mot behandlingar, inbegripet antimikrobiell resistens, och följderna av sådan resistens.

a)

arter och kategorier av hållna djur samt produkter som de berörda aktörerna och djuryrkesverksamma personerna har ansvar för och arten av deras yrkesmässiga kontakt med dessa djur eller produkter,

b)

typen av produktion,

c)

de uppgifter som utförs.

a)

Yrkeserfarenhet eller utbildning.

b)

Befintliga program inom jordbruks- eller vattenbrukssektorn som är relevanta för djurhälsa.

c)

Formell utbildning.

d)

Annan erfarenhet eller annan utbildning som leder till samma kunskapsnivå som omfattas av leden a, b eller c.

a)

Vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra att sjukdomar introduceras, utvecklas och sprids.

b)

Vidta åtgärder för att se till att sjukdomar påvisas tidigt, genom att utföra en korrekt diagnostik och differentialdiagnostik för att utesluta eller bekräfta en sjukdom.

c)

Delta aktivt i

d)

Samarbeta med den behöriga myndigheten, aktörer, djuryrkesverksamma personer och sällskapsdjurshållare vid tillämpningen av de åtgärder för förebyggande och bekämpning av sjukdomar som föreskrivs i denna förordning.

a)

kvalificerad personal, lokaler, utrustning, finansiella resurser och en effektiv organisation som omfattar medlemsstatens hela territorium,

b)

tillgång till laboratorier med kvalificerad personal, lokaler, utrustning och nödvändiga finansiella resurser för att garantera en snabb och korrekt diagnostik och differentialdiagnostik av förtecknade sjukdomar och nya sjukdomar,

c)

tillräckligt utbildade veterinärer för arbetet med att utföra den verksamhet som avses i artikel 12.

a)

Praktisk tillämpning av åtgärder inom utrotningsprogrammen enligt artikel 32.

b)

Stöd till den behöriga myndigheten vid genomförandet av övervakning enligt artikel 26 eller i anknytning till övervakningsprogram enligt artikel 28.

c)

Verksamhet som rör

a)

Vidta lämpliga åtgärder avseende biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning för att förhindra att sjukdomsagenset sprids och kommer i kontakt med djur utanför laboratoriet eller någon annan lokal där sjukdomsagens hanteras för dessa syften.

b)

Se till att det vid förflyttning av sjukdomsagens, vacciner och andra biologiska produkter mellan laboratorier eller andra lokaler inte uppstår någon risk för spridning av förtecknade och nya sjukdomar.

a)

Åtgärder avseende biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning.

b)

Krav för förflyttning av sjukdomsagens, vacciner och andra biologiska produkter.

a)

omedelbart anmäla resultat som tyder på misstanke om eller påvisande av en förtecknad sjukdom som avses i artikel 9.1 a,

b)

utan onödigt dröjsmål anmäla resultat som tyder på misstanke om eller påvisande av en förtecknad sjukdom som avses i artikel 9.1 e, när denna inte är en av dem som avses i artikel 9.1 a.

a)

omedelbart anmäler till den berörda myndigheten om det finns skäl att misstänka förekomst hos djur av en förtecknad sjukdom enligt artikel 9.1 a eller om förekomst av en sådan sjukdom påvisas hos djur,

b)

utan onödigt dröjsmål till den berörda myndigheten anmäler om det finns skäl att misstänka förekomst hos djur av en förtecknad sjukdom som avses i artikel 9.1 e, när denna inte är en av dem som avses i artikel 9.1 a eller om förekomst av en sådan sjukdom påvisas hos djur,

c)

anmäler till en veterinär onormal dödlighet och andra tecken på allvarlig sjukdom eller väsentligt minskad produktionstakt med obestämd orsak iför ytterligare undersökning, inklusive provtagning för laboratorieundersökning, om situationen kräver det.

a)

Kriterier för att avgöra om de omständigheter som kräver anmälan enligt punkt 1 c föreligger.

b)

Närmare bestämmelser för de ytterligare undersökningarna enligt punkt 1 c.

a)

Sjukdomsagens och i förekommande fall subtyp.

b)

De relevanta datumen, i synnerhet för misstanke om och bekräftelse av utbrottet.

c)

Typ av utbrott och plats för utbrottet.

d)

Eventuella relaterade utbrott.

e)

Djur som berörs av utbrottet.

f)

Eventuella åtgärder för sjukdomsbekämpning som vidtagits i samband med utbrottet.

g)

Den förtecknade sjukdomens möjliga eller kända ursprung.

h)

Använda diagnosmetoder.

a)

En omedelbar anmälan om utbrott i enlighet med artikel 19.1 krävs inte.

b)

En omedelbar anmälan om utbrott i enlighet med artikel 19.1 krävs, men ytterligare uppgifter måste rapporteras till kommissionen och övriga medlemsstater om följande:

a)

Påvisande av de förtecknade sjukdomar som avses i punkt 1.

b)

Resultaten av övervakning, när detta krävs i enlighet med de bestämmelser som antagits i enlighet med artikel 29 d ii eller 30.1 b ii.

c)

Resultaten av övervakningsprogram, när detta krävs i enlighet med artikel 28.3 och de bestämmelser som antagits i enlighet med artikel 29 d ii eller 30.1 b ii.

d)

Utrotningsprogram, när detta krävs i enlighet med artikel 34 och de bestämmelser som fastställs i en genomförandeakt som antagits i enlighet med artikel 35.

a)

De förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 e som medlemsstaterna omedelbart ska anmäla samt de nödvändiga åtgärder som hör samman med anmälan enligt artikel 19.

b)

De uppgifter som medlemsstaterna ska lämna i den rapportering som föreskrivs i artikel 20.

c)

Förfaranden för upprättande och användning av det elektroniska informationssystemet enligt artikel 22 och övergångsåtgärder för överföring av data och uppgifter från befintliga system till det nya systemet samt systemets fulla driftsduglighet.

d)

Formatet för och strukturen på de uppgifter som ska föras in i det elektroniska informationssystemet enligt artikel 22.

e)

De tidsfrister och frekvenser för anmälan och rapportering som anges i artiklarna 19 och 20, vilken ska ske vid tidpunkter och med en frekvens som säkerställer öppenhet och en snabb tillämpning av nödvändiga riskhanteringsåtgärder, med utgångspunkt i sjukdomsprofilen och typen av utbrott.

f)

Förteckningen över regioner berörda av anmälan och rapportering enligt artikel 21.

a)

Iaktta hälsan och beteendet hos de djur som de ansvarar för.

b)

Iaktta eventuella förändringar av de normala produktionsparametrarna för de anläggningar, de djur eller det avelsmaterial som de ansvarar för, vilka kan leda till en misstanke om att de orsakas av en förtecknad sjukdom eller en ny sjukdom.

c)

Uppmärksamma onormal dödlighet och andra tecken på allvarlig sjukdom hos djur som de ansvarar för.

a)

Typen av anläggning.

b)

De djurarter och djurkategorier som hålls på anläggningen.

c)

Den epidemiologiska situationen i zonen eller regionen när det gäller förtecknade och nya sjukdomar som djuren i anläggningen är mottagliga för.

d)

Annan relevant övervakning eller offentlig kontroll de hållna djuren och typen av anläggning är föremål för.

a)

Rådgivning till den berörda aktören om biosäkerhet och andra djurhälsofrågor som är relevanta för typen av anläggning och de djurarter och djurkategorier som hålls där.

b)

Påvisande av och information om tecken som kan tyda på förekomst av förtecknade sjukdomar eller nya sjukdomar.

a)

Sjukdomsprofilen.

b)

Riskfaktorerna.

c)

Hälsostatusen i

d)

Övervakning som utförs av aktörer i enlighet med artikel 24, inbegripet djurhälsobesök enligt artikel 25, eller av andra offentliga myndigheter.

a)

Övervakningens utformning, resurser, diagnosmetoder, frekvens, intensitet, berörd djurpopulation och provtagningsmönster enligt artikel 27.

b)

Kriterier för officiell bekräftelse av och falldefinitioner för förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 e och i tillämpliga fall för nya sjukdomar.

c)

Kriterier för att fastställa om det är relevant att en sjukdom omfattas av ett övervakningsprogram som är relevant för unionen i enlighet med artikel 30.1 a, med hänsyn till sjukdomsprofil och de berörda riskfaktorerna.

d)

Kraven för övervakningsprogrammen enligt artikel 28.1 vad gäller följande:

a)

Fastställandet av vilka av de förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 e som ska omfattas av övervakningsprogram i enlighet med artikel 28, inbegripet det geografiska tillämpningsområdet för dessa program.

b)

Formatet och förfarandet för

a)

Inrätta ett program för utrotning av eller visande av frihet från den förtecknade sjukdomen, vilket ska genomföras i de djurpopulationer som berörs av sjukdomen och omfatta relevanta delar av medlemsstatens territorium eller relevanta zoner eller anläggningskretsar däri (nedan kallat obligatoriskt utrotningsprogram) och tillämpas till dess att villkoren för att bevilja sjukdomsfri status för medlemsstatens berörda territorium eller zon i enlighet med artikel 36.1 eller anläggningskrets i enlighet med artikel 37.2 är uppfyllda.

b)

Lämna in utkastet till det obligatoriska utrotningsprogrammet till kommissionen för godkännande.

a)

de villkor för att bevilja sjukdomsfri status som gäller för medlemsstatens berörda territorium eller zon enligt artikel 36.1 eller anläggningskrets enligt artikel 37.2 är uppfyllda, eller

b)

det är fastställt att villkoren för att bevilja sjukdomsfri status inte kan uppnås och programmet inte längre fyller sitt syfte, eller

c)

den berörda medlemsstaten upphäver programmet.

a)

utkast till obligatoriska utrotningsprogram som lämnats in för godkännande i enlighet med punkt 1,

b)

utkast till valbara utrotningsprogram som lämnats in för godkännande i enlighet med punkt 2,

a)

Strategier för sjukdomsbekämpning, del- och slutmålen för specifika sjukdomar och tillämpningsperioden för utrotningsprogram.

b)

Undantag från det krav på inlämnande av utrotningsprogram för godkännande som anges i punkterna 1 b och 2 i denna artikel, om ett sådant godkännande inte är nödvändigt på grund av att bestämmelser om dessa program antagits i enlighet med artiklarna 32.2 och 35.

c)

De uppgifter som medlemsstaterna ska lämna till kommissionen och övriga medlemsstater vad gäller undantaget från kravet på godkännande av utrotningsprogram i led b i denna punkt.

a)

Åtgärder för sjukdomsbekämpning för utrotning av sjukdomsagenset i anläggningar, anläggningskretsar och zoner där en sjukdom förekommer och för förhindrande av återinfektion.

b)

Övervakning som utförs i enlighet med de bestämmelser som fastställs i artiklarna 26–30 för att visa följande:

c)

Åtgärder för sjukdomsbekämpning som ska vidtas om övervakningen ger positiva resultat.

a)

Åtgärder för sjukdomsbekämpning enligt punkt 1 a.

b)

Åtgärder för sjukdomsbekämpning som ska vidtas i anläggningar, zoner och anläggningskretsar för att förhindra att den berörda djurpopulationen återinfekteras med sjukdomen i fråga.

c)

Övervakningens utformning, resurser, diagnosmetoder, frekvens, intensitet, berörd djurpopulation och provtagningsmönster.

d)

Åtgärder för sjukdomsbekämpning som ska vidtas vid positiva övervakningsresultat för den förtecknade sjukdomen enligt punkt 1 c.

e)

Kriterier för vaccination, om detta är relevant och lämpligt för sjukdomen eller arten i fråga.

a)

En beskrivning av den epidemiologiska situationen för den förtecknade sjukdom som omfattas av det obligatoriska eller valbara utrotningsprogrammet i fråga.

b)

En beskrivning och avgränsning av det geografiska och administrativa område eller den anläggningskrets som omfattas av utrotningsprogrammet.

c)

En beskrivning av åtgärderna för sjukdomsbekämpning i utrotningsprogrammet i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 32.1 och de bestämmelser som antagits enligt artikel 32.2.

d)

En beskrivning av organisationen och övervakningen av de parter som deltar i utrotningsprogrammet samt dessas roll.

e)

Utrotningsprogrammets uppskattade längd.

f)

Delmålen och strategierna för sjukdomsbekämpning vid genomförandet av utrotningsprogrammet.

a)

Rapporter som ger kommissionen möjlighet att övervaka uppfyllandet av de delmål för de pågående utrotningsprogrammen som avses i artikel 33 f.

b)

En slutrapport när det berörda utrotningsprogrammet slutförts.

a)

Inlämnande av utkast till obligatoriska och valbara utrotningsprogram för godkännande.

b)

Resultatindikatorer.

c)

Rapportering till kommissionen och övriga medlemsstater om resultaten av genomförandet av obligatoriska eller valbara utrotningsprogram.

a)

Ingen av de förtecknade arterna för den sjukdom som omfattas av ansökan om sjukdomsfri status finns på den berörda medlemsstatens hela territorium eller i den relevanta zon eller de relevanta zoner som omfattas av ansökan.

b)

Det är känt att sjukdomsagenset inte kan överleva på medlemsstatens hela territorium eller i den relevanta zon eller de relevanta zoner som omfattas av ansökan enligt de kriterier som avses i artikel 39 a ii.

c)

Om de förtecknade sjukdomarna endast kan överföras genom vektorer och det inte förekommer några vektorer eller om det är känt att inga vektorer kan överleva i medlemsstatens hela territorium eller i den relevanta zon eller de relevanta zoner som omfattas av ansökan, enligt de kriterier som avses i artikel 39 a ii.

d)

Frihet från den förtecknade sjukdomen har visats genom

a)

Frihet från den förtecknade sjukdomen har visats genom

b)

Det har visats att vaccinering mot sjukdomen skulle leda till kostnader som överstiger kostnaderna för att upprätthålla sjukdomsfrihet utan vaccinering.

a)

Introduktionen av den förtecknade sjukdom eller de förtecknade sjukdomar som omfattas av ansökan kan förhindras i anläggningskretsen, med beaktande av sjukdomsprofilen.

b)

Den anläggningskrets som omfattas av ansökan är föremål för ett enda gemensamt system för biosäkerhet som skapats i syfte att säkerställa sjukdomsfri status för alla anläggningar som ingår däri.

c)

Den anläggningskrets som omfattas av ansökan har godkänts av den behöriga myndigheten för förflyttningar av djur och produkter i enlighet med

a)

Introduktionen av den förtecknade sjukdom eller de förtecknade sjukdomar som omfattas av ansökan kan på ett effektivt sätt förhindras i anläggningskretsen, med beaktande av sjukdomsprofilen.

b)

Ett eller flera av följande villkor är uppfyllda:

c)

Den anläggningskrets som omfattas av ansökan är föremål för ett enda gemensamt system för biosäkerhet som skapats i syfte att säkerställa sjukdomsfri status för alla anläggningar som ingår däri.

d)

Den anläggningskrets som omfattas av ansökan har godkänts av den behöriga myndigheten för förflyttningar av djur och produkter i enlighet med

a)

erkänna den sjukdomsfria statusen i anläggningskretsar, när villkoren i punkt 1 eller 2 och i punkt 3 är uppfyllda, med förbehåll för eventuella nödvändiga ändringar,

b)

fastställa för vilka av de förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 a, b och c som sjukdomsfria anläggningskretsar får upprättas.

a)

de krav för erkännande av den sjukdomsfria statusen i anläggningskretsar som föreskrivs i punkterna 1 och 2 i den här artikeln, med utgångspunkt i sjukdomsprofilen hos de förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 a, b och c, åtminstone vad gäller

b)

närmare bestämmelser för den behöriga myndighetens godkännande av sjukdomsfri status i anläggningskretsar enligt punkterna 1 och 2, och

c)

bestämmelser som avser anläggningskretsar som är belägna i mer än en medlemsstats territorium.

a)

Närmare bestämmelser avseende sjukdomsfri status i medlemsstater och zoner däri på grundval av de olika sjukdomsprofilerna vad gäller följande:

b)

Undantag från det krav på kommissionens godkännande av sjukdomsfri status för en eller flera förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 b och c enligt artikel 36.1, om ett sådant godkännande inte är nödvändigt på grund av att närmare bestämmelser om sjukdomsfrihet har fastställts i bestämmelser som antagits enligt led a i denna artikel.

c)

De uppgifter som medlemsstaterna ska lämna till kommissionen och övriga medlemsstater för att styrka förklaringar om sjukdomsfri status, utan att en genomförandeakt har antagits i enlighet med artikel 36.4, enligt led b i denna artikel.

a)

ansökningar om erkännande av sjukdomsfri status på den berörda medlemsstatens hela territorium eller zoner och anläggningskretsar däri,

b)

informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen om sjukdomsfria medlemsstater eller zoner och anläggningskretsar däri.

a)

Villkoren för sjukdomsfri status i artiklarna 36.1, 37.1 och 37.2 samt bestämmelser som fastställs enligt punkt 3 i den här artikeln och artikel 39 är uppfyllda.

b)

Övervakning, med beaktande av kraven i artikel 27, genomförs för att kontrollera att territoriet, zonen eller anläggningskretsen i fråga förblir fritt från den förtecknade sjukdom för vilken sjukdomsfri status har godkänts eller erkänts.

c)

Restriktioner tillämpas för förflyttningar av djur och i förekommande fall produkter därav och för förtecknade arter för den förtecknade sjukdom för vilken sjukdomsfri status har godkänts eller erkänts in till territoriet, zonen eller anläggningskretsen i fråga, i enlighet med de bestämmelser som fastställs i delarna IV och V.

d)

Andra biosäkerhetsåtgärder tillämpas för att förhindra introduktion av den förtecknade sjukdom för vilken sjukdomsfri status har godkänts eller erkänts.

a)

Övervakning enligt punkt 1 b.

b)

Biosäkerhetsåtgärder enligt punkt 1 d.

a)

om relevant, beroende på risken, tillfälligt upphäva eller begränsa förflyttningar av de förtecknade arterna vad gäller den förtecknade sjukdom för vilken sjukdomsfri status har godkänts eller erkänts till andra medlemsstater, zoner eller anläggningskretsar med högre hälsostatus för den förtecknade sjukdomen,

b)

om det är relevant för att förhindra spridning av en förtecknad sjukdom för vilken sjukdomsfri status har godkänts eller erkänts, tillämpa de åtgärder för sjukdomsbekämpning som anges i del III avdelning II.

a)

den misstänkta överträdelsen inte har ägt rum, eller

b)

den misstänkta överträdelsen inte hade någon betydande inverkan och medlemsstaten kan garantera att villkoren för att upprätthålla den sjukdomsfria statusen återigen är uppfyllda.

a)

Upprättande av en beslutsstruktur inom den behöriga myndigheten och med andra myndigheter för att säkerställa en snabb och effektiv beslutsprocess på medlemsstatsnivå samt på regional och lokal nivå.

b)

Ramen för samarbete mellan den behöriga myndigheten och de övriga offentliga myndigheterna och berörda inblandade parter för att säkerställa att åtgärder vidtas på ett enhetligt och samordnat sätt.

c)

Tillgång till

d)

Tillgång till följande centrum och grupper med nödvändig sakkunskap för att bistå den behöriga myndigheten:

e)

Genomförande av de åtgärder för sjukdomsbekämpning som anges i avdelning II kapitel 1 för de förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 a och för nya sjukdomar.

f)

Bestämmelser om nödvaccinering, om lämpligt.

g)

Principer för den geografiska avgränsningen av en restriktionszon som upprättats av den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 64.1.

h)

Samordning med angränsande medlemsstater och angränsande tredjeländer och territorier, om lämpligt.

a)

för att säkerställa en hög nivå av medvetenhet om och beredskap inför sjukdom samt möjligheten att reagera snabbt i den berörda medlemsstaten,

b)

för att kontrollera att beredskapsplanerna fungerar.

a)

Simuleringsövningarnas frekvens.

b)

Simuleringsövningar som omfattar mer än en av de förtecknade sjukdomar som avses i artikel 9.1 a.

a)

Förbud mot och begränsningar av användning av veterinärmedicinska läkemedel.

b)

Obligatorisk användning av veterinärmedicinska läkemedel.

a)

Sjukdomsprofilen.

b)

Den förtecknade sjukdomens utbredning i

c)

De berörda veterinärmedicinska läkemedlens tillgänglighet och effektivitet samt de risker som är förknippade därmed.

d)

Tillgången till diagnostest för att påvisa infektioner hos de djur som behandlats med de berörda veterinärmedicinska läkemedlen.

e)

Ekonomiska, sociala, djurskyddsmässiga och miljömässiga konsekvenser vid användning av de berörda veterinärmedicinska läkemedlen jämfört med andra tillgängliga strategier för förebyggande och bekämpning av sjukdom.

a)

förbud mot och begränsningar av användning av veterinärmedicinska läkemedel,

b)

särskilda villkor för användning av veterinärmedicinska läkemedel för en specifik förtecknad sjukdom,

c)

riskreducerande åtgärder för att förhindra att förtecknade sjukdomar sprids genom djur som behandlats med veterinärmedicinska läkemedel eller genom produkter från sådana djur,

d)

övervakning av specifika förtecknade sjukdomar efter användning av vacciner och andra veterinärmedicinska läkemedel.

a)

Antigener.

b)

Vacciner.

c)

Inokulat av typstam för vaccin.

d)

Diagnostiska reagens.

a)

lagrar tillräckliga mängder av lämpliga typer av antigener, vacciner, inokulat av typstam för vaccin och diagnostiska reagens för den specifika förtecknade sjukdomen i fråga, med beaktande av medlemsstaternas uppskattade behov enligt de beredskapsplaner som föreskrivs i artikel 43.1,

b)

får regelbundna leveranser och snabba påfyllningar av antigener, vacciner, inokulat av typstam för vaccin och diagnostiska reagens,

c)

upprätthålls och flyttas i överensstämmelse med de lämpliga standarder och krav för biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning som avses i artikel 16.1 och de delegerade akter som antagits i enlighet med artikel 16.2.

a)

Hantering, lagring och påfyllning av lager i unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel.

b)

Krav på biosäkerhet, bioskydd och biologisk inneslutning för deras verksamhet, med iakttagande av de krav som föreskrivs i artikel 16.1 och med beaktande av de delegerade akter som antagits enligt artikel 16.2.

a)

i första hand medlemsstater, och

b)

tredjeländer eller territorier, förutsatt att det huvudsakliga syftet med en sådan leverans är att förhindra att en sjukdom sprids till unionen.

a)

De sjukdomsomständigheter under vilka begäran lämnas.

b)

Om det finns en nationell bank för antigener, vacciner och diagnostiska reagens i den begärande medlemsstaten eller det begärande tredjelandet eller territoriet.

c)

Om det i delegerade akter som antagits enligt artikel 47 fastställs unionsåtgärder avseende obligatorisk vaccinering.

a)

Vilka av de biologiska produkterna som ska ingå i unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens och för vilka av de förtecknade sjukdomarna enligt artikel 9.1 a.

b)

De typer av biologiska produkter som ska ingå i unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens och i vilka mängder för varje specifik förtecknad sjukdom som avses i artikel 9.1 a för vilken banken i fråga finns.

c)

Kraven avseende tillgång, lagring och utbyte av de biologiska produkterna.

d)

Leveransen av de biologiska produkterna från unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens till medlemsstaterna och till tredjeländer och territorier.

e)

Formföreskrifter och tekniska krav för att inkludera de biologiska produkterna i unionsbankerna för antigener, vacciner och diagnostiska reagens och för att begära tillgång till dem.

a)

Om det finns eller ska inrättas nationella banker för antigener, vacciner och diagnostiska reagens enligt punkt 1.

b)

Typerna av antigener, vacciner, inokulat av typstam för vaccin och diagnostiska reagens och i vilka mängder de finns i sådana banker.

c)

Eventuella förändringar i driften av sådana banker.

a)

officiella veterinärer utför en klinisk undersökning av ett representativt urval av de hållna djuren av förtecknade arter för den förtecknade sjukdomen i fråga,

b)

officiella veterinärer tar lämpliga prover från de hållna djuren av förtecknade arter och andra prover för laboratorieundersökning i de laboratorier som den behöriga myndigheten utsett för detta ändamål,

c)

sådana utsedda laboratorier utför laboratorieundersökningar för att bekräfta eller utesluta förekomsten av den förtecknade sjukdomen i fråga.

a)

Anordna officiell övervakning av de berörda anläggningar, foder- och livsmedelsföretag, anläggningar för animaliska biprodukter eller andra platser där sjukdomen misstänks förekomma, inbegripet de platser varifrån den misstänkta sjukdomen skulle kunna härröra.

b)

Upprätta en förteckning över följande:

c)

Säkerställa att lämpliga biosäkerhetsåtgärder vidtas för att förhindra att det förtecknade sjukdomsagenset sprids till andra djur eller människor.

d)

När det behövs för att förhindra att sjukdomsagenset sprids ytterligare, säkerställa att de hållna djuren av förtecknade arter för den förtecknade sjukdomen isoleras och förhindras att komma i kontakt med vilda djur.

e)

Begränsa förflyttningar av hållna djur, produkter och i förekommande fall människor, fordon och eventuella material eller andra sätt varigenom sjukdomsagenset kan ha spridits till eller från de anläggningar, foder- och livsmedelsföretag, anläggningar för animaliska biprodukter eller andra platser där sjukdomen misstänks förekomma, i den utsträckning som krävs för att förhindra att sjukdomen sprids.

f)

Vidta alla andra nödvändiga åtgärder för sjukdomsbekämpning vad gäller följande, med beaktande av de åtgärder för sjukdomsbekämpning som anges i avsnitt 4 i detta kapitel:

g)

Inleda den epidemiologiska undersökningen enligt artikel 57.1.

a)

de berörda djurarterna eller djurkategorierna,

b)

den berörda typen av produktion.

a)

vid behov ses över av den behöriga myndigheten på grundval av resultaten av

b)

vid behov utvidgas till andra platser enligt artikel 55.1 a.

a)

Identifiera det sannolika ursprunget till den förtecknade sjukdomen i fråga och hur den har spridits.

b)

Uppskatta hur länge det är troligt att den förtecknade sjukdomen förekommit.

c)

Identifiera anläggningar och epidemiologiska enheter däri, livsmedels- och foderföretag, anläggningar för animaliska biprodukter eller andra platser där djur av förtecknade arter för den misstänkta förtecknade sjukdomen kan ha blivit smittade, angripna eller smittbärande.